Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1867, sida 2

Men den skönaste prydnaden var de lyckliga menniskorna ombord! Och huru kanoterna nu flögo framåt, — huru alla redan på afstånd skreko och jublade emot hvarandra! — Och nu lade de till; — nu klättrade de ombord på trappor och nedhängande tåg samt kröpo in genom kanonportarne och öfversvämmade däcket; likasom ville de taga skeppet med storm! Matroserna stodo der och logo, — men detta leende var tvunget ech förläget, ty tårarne framträngde i ögonen på mången väderbiten sjöbuss, så att han ordentligt skämdes inför sina kamrater och ej för allt i verlden ville låta någon märka det. Men det fanns äfven sorgsna menniskor bland denna skara; många bland dem, som hade blifvit bortförda af den peruanska briggen, hade antingen blifvit dödade under den första striden ombord, eller sedermera dött i det fremmande, heta landet, der hans ben hvitnade fjerran, fjerran från hembygden, och hans anförvandter samt vänner satte sig tysta och orörliga på däcket, dolde hufvudet i skulderduken och egnade den bortgångne minnets tårar. Men dessa voro få i förhållande till de lyckliga, som uppfyllde däcket, och alla lingtade nu, sedan de första helsningarne voro förbi, bort från skeppet samt tillbaka i land under sina palmer. Emellertid hade kommodoren låtit sätta ut alla sina båtar, ty i de redan vid utfarten nästan ösverfyllda kanoterna hade de ej kunnat medföra sina återkomna vänner. Matroserna sutto vid årorna, och då det kommenderades: I land! skallade ett vildt jubelskri öfver hafvet och förkunnade för de i land qvarvarande de älskades ankomst.