Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1867, sida 2

Nu blef det lif bland snåren, — här och der rörde det sig — här och der hördes ett nytt rop, som besvarades med gladt jubel; de återkomna förde sina vänner ned till stranden. Andra följde, först försigtigt och alltid beredda att åter genom flykten undgå en förment fara. Men intet tecken antydde någon sådan, — en enda båt med beväpnade min låg i viken; — allt flera strömmade fram. Nu kemmo qvinnorna ned till stranden och höllo ännu sina barn på armarne eller i händerna, men de återkomna förkunnade dem ju endast glädje samt lycka, och nu, då de på den hvita stranden upptäcktes och igenkändes af dem, som hade stannat ombord, utbröt det gälla glädjeropet, det vilda, jublande Joranna! Joranna, och framträngde till dem. Intet tvifvel mera! Det var vännerna, som återkommo till dem, och under ett rus af glädje och lycka störtade männen till sina förut ängsligt undangömda kanoter, för att med af glädje larrande händer åter skjuta ut dem i vattnet. Huru hade ej scenen nu förändrats! Hundradetals beskäftiga menniskor skyndade fram och tillbaka på stranden, likasom utom sig, och utan att veta hvad de gjorde eller ville; andra ryckte gröna qvistar från träden, sprungo i sina kanoter, och ut ur viken ilade den lilla flottiljen, medan årorna fördes likasom gällde det lifvet. Men äfven kommodoren hade beredt dem en öfverraskning, som gjorde dem stort nöje, ty för kanonskotten fruktade de. Fregatten hade flaggat, och från topp till topp hängde brokiga vimplar, sår att det väldiga skeppet låg smyckadt likasom på en högtidsdag.