Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1867, sida 2

inloppet i refvet in uti vikens lugna vatten och rakt emot den hvita korallsand, som här bildade stranden. Men ingen visade sig, och då båtens förstäf skrapade mot sanden och indianerna sprungo jublande i land, låg hela ön likasom utdöd. Till och med i de närmaste hyddorna kunde ej någon menniska upptäckas, och alla, både män, qvinnor och barn, hade synbarligen flyktat till det inre vid de hvitas fruktade annalkande. Om matroserna hade varit ensamma, så skulle de hafva nödgats återvända med oförrättadt ärende, ty i de täta guiavasnåren hade det varit omöjligt för en europå att upptäcka någon indian, som ville gömma sig der. För öfrigt visste de ej om icke infödingarne, ifall de förföljdes bland snåren; skulle behandla dem som fiender och anfalla dem med spjut och pilar, och att indianerna kunde försvara sitt land, i fall de drefvos till det yttersta, det hade fransmännen redan fått erfara på Tahiti samt några af de andra öarne. Mon indianerna hjelpte dem. Medan matroserna stannacåe qgvar i båten och höllo den i djupt vatten, för att undvika ett möjligt anfall till dess en förklaring blifvit gifven, följde de återkomna öboarne sina bland snåren undflydda vänner och uppgåfvo det så väl bekanta ropet. Sakta och försigtigt besvarades det här och der i början, ty ännu trodde ej de okonstlade menniskorna den listige fienden, som redan så ofta hade bedragit dem och stört deras frid. Nu smög sig slutligen en och annan som en orm fram mellan de täta buskarne och igenkände under jubelrop i den, som han trott vara en fiende, en såsom qöd begråten, kär vän.