med 1 den allmänna rörelsen och då kom ma att göra uppoffringar, för hvilkas ut SS I sträckning och konseqvenser vi hysa fruk ess tan. Saken är, att flertalet af nationen istlallo är belåtet med sitt politiska tillstån 29 loch alls ingen förändring önskar hvarke ad, ji form af skandinavism eller af närmar in-sörening med Sverge, och den af rege al-fingsadvokaten Dunker i hans revisions m,lbok förfäktade synpunkt får den störst: äl-svigt derigenom, att den i verkligheten ut: nhå går från samma uppfattning af frågan 18, som i det väsentliga oaflåtligen fasthållits under dessa sednaste 50 år såväl af norska regeringen som af storthinget. Man 7.1 skall lätt inse, att den politik, på hvilken la vi rätt väl förstå, att de förenade rikena son nu komma att inslå, har en helt olika mI vigt och betydelse på hvar sin sida af mI Kölen, i förhållande till de båda länderN nas verkliga vigt och betydelse; svenskarne åthafra något att fordra och vi hafva något 5f. att försvara, och , det fulla bevarandet af de I jemnvigtsförhållandet, som vi måste hålla jo På synes för närvarande leda in i ett diså lemma, hvilket endast kan lösas på samoma sätt som den gordiska knuten, men n-under de konflikter, hvilka dervid kunna uppstå, riskerar den mindre lätt att draga det kortaste strået. Det är anions-komiten, som närmast skulle lösa svårigheterna, men vi hafva ej stora förhoppvingar på densamma, äfven på grund af det ringa resultatet utaf fordna arbeten i denna riktning. Svenskarne skola nu förstå hvar skon klämmer: vi äro ej obenägna att närma oss vårt brödrafolk, och man skulle misstaga sig mycket om man droge den . I slutsats, att man här i landet på förhand brutit stafven öfver unionskomitöns gransk-ningar ännu innan man känner de resul-stater, till hvilka den måste ha kommit samt motiveringen till dessa. Tvertom har t)vår nation, väl snarare tillfölje af reflekstion än tillfölje af något djupt kändt behof, aldrig varit villigare än för närvarande till att emottaga och granska hvarje förslag, hvilket man kunde hoppas skulle föra oss närmare tillsammans. Då ofvannämnda saker, som af lätt bessripliga skäl tagas med största lätthet af enskarne — hvilka såsom den större, ildre och mäktigare nationen finner det alldeles i sin ordning, att vår lilla bondestat börjar med att uppgifva något af sin sjelfständighet i yttre angelägenheter, — tagas med största allvar här i landet och otvifvelaktigt blifva grundvalen för hela vår politik i flera år, ända tilldess nästa storthing godkänt eller förkastat unionskomitens arbeten, skall jag nu något närmare söka belysa begreppen och göra partiernas ställning klar samt framdeles söka fixera hvarje rörelsei de jäsande elementerhå. Striden begynte med regeringsadvokat Dunkers bok om revision af Riksakten. Denna har på det skarpaste varit angripen i Göteborgs tidningar och har äfve i våra tidningar lidit en temligen våldsam medfart. Det leder emellertid till intet att ett af våra större blad betecknar ken endast ,,som hr Dunkers och ingen annans, som den enskildes röst och icke D folkets röstk, ty i verkligheten har den hållit sig till storthingets och regeringens uppfattning samt derför gjort ett djupt intryck, och såframt icke unionskomitöns förslag formuleras med den yttersta varsamhet, skall man nog få se, att bondema-m joriteten i storthinget kommer att ansluta sig till Dunkers uppfattning i det hela. — ti Striden ledde dernäst till, att ,, norsk Folke-e blad uppmanade unionskomitäns medlem professor Aschehoug att besvara frågan: huruvida det vore sannt, att han gått in på upprättandet af ett unionsparlament med medlemmarnes antal bestämdt efter folkmängd, ej efter personantal? Härpå gaf professorn intet svar, medan — såsom . förra gången meddelades — professor Broch nför allmänheten afgaf ett otillfredsstälde ande svar på Dunkers fråga huruvida det giä skandinaviska sällskapet arbetade på an-tio slutning till Sverge med uppgifvande af för Norges sjelfständighet i det yttre. BeggeSe lesse män äro detta sällskaps mest aktivomå lirektörer, och sällskapet, som under flera frå intrar haft ett stort auditorium vid sina up opulära föredrag öfver de vigtigare melböj anrsksförhållandena, har blifvit misstänkt tier ren r—— sn n f k 8 å n d I I 108 den stora allmänheten. — Jag skall sig illåta mig att nästa gång framställa några vik lutanmärkningar. de Påskveckan har varit temligen tyst, såom det höfves en kristen hufvudstad. Pånas le stora högtiderna koncentrera de en-nin kilda familjerna sig med sina husvänner, Fer nedan dock den mängd ungdom, som föblo efinnes i en universitetsstad, alltid håller förfret och diskussionerna uppe på de ostilll entliga ställena. Det har kommit eneme mula vår i luften under sednaste veckan; Gag atorna äro torra och allmänheten har! halt oat sig med att spatsera på bryggorna at ch samtala med de tusentals emigranter, Står om i dessa dagar strömma hit från hela gän årt stora uppland, efter atti vinter hafva) mat tit inskrifva sig med bestämda fartyg, D f hvilka det ena större och vackrare än i at et andra nu fyller vår hamn. Jag skall, Et vart lemna en liten öfverblick öfver ut-Sätt mdringsförhällandena under de sednare den ren här i landet, hvilka visserligen äro tidn rgliga nog för detta glest befolkade land, ken m dock eger näringskällor för mera än ha et dubbla antalet individer, om vi blott tillb de tillräcklig energi att utvidga och beWe igna dessa utsigter. Jag vill genast an-sania ra ett exempel: I staden Tönshereg lefde( dan