Från Norge. (Korrespondens till II andelstidningen). Christiania den 23 April. Äfven med fara att trötta läsarne ge nom upprepanden, anser jag dock alldeles nödvändigt att göra några strödda anmärkningar rörande de sednare veckornas företeelser i afseende på vårt förhållande till Srerge, emedan af striderna i alla våra större tidningar framgår, att det existerar ett parti, med några af våra mest begåfvade offentliga min i spetsen, hvilket arbetar på en utvidgning af unionen på så sätt, att Norge i yttre eller europeiska angelägenheter skulle uppgifva något ar sitt likaberättigande med Sverge. På hån kallas detta parti ,,amalgamationspartiet, och för första gången under vår sjelfständighetsperiod ha i pressen framträdt män, hvilka öppet uttalat sig för nyttan och nödvändigheten af en anslutning till Sverge, men på ett sådant sätt, att man fordom ej skulle dragit i betänkande att stämpla dem som fosterlandsförrädare och på Henrik Wergelands tid måhända hängt dem i det första bästa träd. Det tjenar till intet att förneka, att fruktan för amalgamistiska smittimnen väckt en liflig sensation här i landet; de svenska tidningarne hafva tagit saken något väl häftigt och försäkrat, att ingen Sverge finnes, som tänker på att göra Norge till en provins; men från norsk sida ligger nog sakens egentliga kärna leri, att vi allesammar, om vi allvarligt reflektera öfver de små staternas öde undtomkring i Europa och öfver de nyare tatsrättliga principerna, som oafvisligt eda till de beslägtade nationaliteternas sammanslutning, ganska väl förstå, att vi cke få isolera oss, utan komma att följa