son), eller att hon skulle ryckas ur sferen af ,,de evighetstankar, som i lifvets alla förhållanden böra förädla menniskan (rektor Magnell). Mot dessa bebådade faror af skolans öfverflyttande från kyrkostämman till kommunalstämman samt från domkapitlen till landstingens skolkomitöer anmärktes dock, att erfarenheten i Stockholm, Göteborg och Norrköping, hvarest folkundervisningen blifvit kommunal-angelägenhet, äfvensom i de län, som egt skolkomiter för länet, vittnar derom, att ,,hedendomen ej dermed vunnit större insteg än i andra skolor. Man vore också numera nog obeskedlig att ifrågasätta, huruvida ,evighetstankarne vore allena den 8s. k. ,kyrkans egendom, eller huruvida icke fastmer kyrkan lagt sig mera ombord med det verldsliga, än med det eviga. Atminstone torde detta gälla om domkapitlen. Den vigtiga frågan förmådde ej ådraga sig kammarens sympatier. Man var trött vid det myckna talandet, och denna otålighet, som alltför mycket bemäktigat sig församlingen, ger sig luft i ett stimmande — att begagna en gammal skolterm — som störer äfven dem, som vilja lyssna till en talares ord. I första kammaren håller talmannen i detta hänseende någorlunda ordning, och hans klubba afbryter der ofta de alltför lifliga enskilta samtalen. Andra kammarens talman är mera tolerant; han låter stimmandet hafva sin gång, äfven då det varit så högt, att läktarens åhörare klagat öfver att de ingenting kunnat uppfatta af ett föredrag. Elt godt medför dock denna olägenhet, nemligen att förkorta diskussionerna; ty det är i sanning ingen angenäm sak — då man icke har en viss Göteborgslektors orubbliga mod — att begära ordet inför ett otåligt auditorium. Såsom sagdt: det ifrågavarande momentet i hr Siljeströms motion blef förkastadt med 106 röster mot 38. Likaså afslogs det praktiskt goda förslaget, att en skolstyrelse skulle tillsättas för hvarje folkskollärareseminarium. På samma gång föllo de vigtiga frågorna om rätt att aflägga maturitetsexamen vid de enskilta läroverken samt om rättighet för lärare vid större sådane läroanstalter att åtnjuta turech tjenstårsberäkning. Man bör dock ej draga något förhastadt omdöme af denna kammarens obenägenhet att nu antaga de väckta förslagen. Opinionen har rörande vissa af dessa frågor blifvit alltför litet förberedd. Man skyggar tillbaka för att, i riksdagens elste timma, antaga möjligen oriktiga reformförslag. Man är rädd att belasta regeringen med alltför många skrifvelser, m. m. En erfarenhet har man också nu vunnit, hvilken blir af framtida vigt. läkalitet som regeringen skall kunna till den nuvarande representationen framlemna annat än väl genomtänkta och fullständigt utarbetade förslager — likalitet kunna motionärer framdeles såsom tillförene kasta på riksdagen utredningen af flyktiga förslager. Då riksdagen ej eger tid dertill, måste den komma att förkasta äfven sådana motioner, åt hvilka man eljest gerna gisvit sitt bifall: I går Onsdag, kl. 10 f. m., börjades de plena, som blifvit bestämda för det s. k. Försvars-utskottets betänkande. Andra kammarens läktare var öfverfylld af åhörare, af hvilka många längesedan antecknat sig för biljetter till denna dag. Det rådde i båda kamrarna stor osäkerhet beträffande ärendets behandling. Å ena sidan fann man det svårt, om icke omöjligt, att riksdagen skulle genomgå och besluta beträffande det femtiotal af punkter, som! utskottet uppställt, och af hvilka många ej skulle kunna undgå att af än den ena, in den andra kammaren återremitteras. Huru skulle då utskottet få tid att åter behandla och till riksdagens afgöra återlemna dessa punkter? Vore det derföre ej bäst att återremittera hela betänkandet, för att få tänka derpå till nästa riksdag? Eller borde man öfverlemna ärendet till regeringen med en generell remiss, utan att hafva bundit sitt omdöme på förhand? A den andra sidan anmärktes: att då riksdagen tagit ett initiativ på detta område, så fordrade dess värdighet, att man nu genomförde saken. Så vore det rikslagens skyldighet att gifva regeringen en rägledning rörande den rådande opinionen peträffande de nya bördor man ville åtaga sig m. m. Det s. k. landtmanna-partiet hade d sammanträde föregående afton beslutat att öka, förmedelst en återremiss af betänkandet i dess helhet, få detsamma hvilanle till nästa riksdag, men då debatten börat, fick saken en annan vänning. Yrkanlet på föredragning punktvis kunde ej af almannen afslås, och så började man discutera den till utseendet mycket oskylliga bestämmelsen: -Svenska armåen skall bestå af stam, nnefattande befäl och trupp, samt af befärimng. . Under denna debatt yttrade flera talare ig om ärendet i dess helhet, och utskotet erhöll rätt starka förebråclser att hafa velat göra det nya försvarsväsendet alltör betungande, något som också minorieten i utskottet förutsagt. Då derunder tskilliga ganska krasst materialistiska yttanden fälldes, gat det hr Mannerskant