Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1867, sida 2

vände sig under dem, skickades den lille cholon med lanternan tillbaka till huset för att der hemta några repstumpar. Några minuter derefter låg mördaren, fastbunden och skummande af raseri, fullkomligt maktlös på marken. Men en flod af förbannelser och afbrutna ord strömmade öfver hans läppar, och medan hans hjerna omtöcknades af bränvin, plågor och raseri, förbannade han sin egen oskicklighet, sin egen olycka och lät de närstående ana sakens rätta sammanhang. De började nu inse att mordet hade gällt icke den det träffat, utan Rafael, samt att det på förhand blifvit aftaladt mellan de båda bofvarne. Vid en undersökning af huset funno de nu äfven Pertenas poncho, hvilken Rafael kände igen, och hvilken, enligt hvad han visste, ej hade legat på sängen före mörkrets inbrott. Bertrand hade äfven rätt, då han nu påstod att mördarne hade blifvit störda i sin plan genom åsynen af de fruktade hundarne. Utan dem hade Rafael ej kunnat undgå deras knifvar. Det hade blifvit en orolig natt, men Bertrand tackade Gud att han afvändt olyckan från deras hutvuden, och han skickade nu framför allt den lille cholon med hundarne till Juanita, för att lugna henne. Men ännu återstod mycket annat att göra, ty liket kunde man ej låta ligga qvar under bar himmel, och fången måste ej blott öfverlemnas i rättvisans händer utan äfven förbindas; ty hundarne hade tilltygat honom ganska illa. Det sistnämnda ville förvaltaren öfvertaga, men den till hälften vansinnige cholon tillät det ej och rasade oupphörligt i