Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 2

— dörren är öppen; de visste ju att jag skulle komma. Öch nu, min gosse, kan du följa mig dit upp, så att jag får tända ljusen, sedermera kan du gå hem. Men jag skall lemna hundarne qvar. — Ja, herr Bertrand vill så ha det, log Rafael, — och vi böra inte göra honom emot. Men då du går, så stäng dörrarne efter dig, annars springa de hem och du får då bannor. Eller ännu bättre, — vänta ett ögonblick; jag tar dig och din lanterna med mig till stallet sedan vi tändt ljusen deruppe, sedermera föra vi hundarne tillbaka in i huset, och jag stänger sjelf. ) Derefter gick han långsamt uppför trappan, lyst af gossen, för att tända ljusen i sofrummet, så att gossen sedermera ej skulle behöfva följa honom dit upp ännu en gång. Med sammanbitna tänder lyssnade Pertena emellertid innanför sin dörr. Hundarne; — på dem hade hvarken han eller Pedro tänkt, — och nu? Men här var ej tillfälle till långa funderingar. Om han sjelf försökte ett anfall här i huset och nedsköt den förhatlige, så var han utan räddning prisgifven åt de rasande djuren och kunde ej komma undan, emedan alla de nedre fönstren voro förgallrade. Men om Pedro stod ovarnad på lur derute och ej hade sett hundarne, så grepo djuren honom så snart de fått väder af honom, och om han då tillstod hvem som förledt honom, så hade han alla sina förföljare i hälarne på sig. Forts.)