Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1867, sida 2

Pertena aftog sin poncho, stängde dörren samt riglade den och kunde derefter, om han möjligtvis upptäcktes, rätt väl spela den trötte gästen, som hade inqvarterat sig här i brist på ett bättre nattläger. Han tänkte ett ögonblick att först smyga sig ned till stallet och se om han skulle finna Pedro der; men han ville ej lättsinnigt utsätta sig för faran af att blifva sedd, till och med icke af Zacca, som ännu var vaken och brände ljus. Sednare gick det lättare. Nära stallet stod en rad orangeträn; om han smög sig fram till dem och derefter gaf den vanliga signalen, måste dem lurande Pedro höra honom, och han kunde då, ifall det behöfdes, hastigt rådgöra med honom. Sedan han fattat detta beslut, tände han en cigarr, släckte sitt lilla ljus och utsträckte sig på madrassen för att afvakta Aguilas ankomst. Då han lade sig, visade hans ur nio; det väntade offret kunde således ej dröja länge. Det är farligt att lägga sig för att hvila, då man vill afvakta något. Ingenting tröttar mera än just denna väntan, och ögonen blifva tunga, huru mycket vi än sträfva deremot. Pertena låg, rökte gin cigarr och funderade på utgången af sin plan samt sin flykt, och hade föresatt sig att stiga upp klockan tio för att gifva Pedro tecknet. — Han trodde åtminstone att han rökte och funderade, ty i verkligheten hade hans cigarr slocknat för lägosedan, och han sjelf fallit i en orolig, men likväl djup sömn, från hvilken han ej vaknade förrän han hörde röster och steg utanför dörren. (Forts.)