Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1867, sida 2

bortåt stallet till kunde han genom buskarne se ljusskenet från förvaltarens hus. Men denne visade sig ej längre ute, ty han visste väl att ingen skulle stjäla de sammanpackade möblerna, och allt annat på haciendan angick honom icke mera. Den nye egaren hade ju redan tagit stället i besittning derigenom att han låtit bädda sin säng der. Likväl smög Pertena sig ytterst försigtigt fram till huset, ty om han ej blef sedd, så kunde ingen sedermera sätta honom i förbindelse med det tillämnade mordet. Endast i yttersta nödfall skulle den ofta njutna gästfriheten i detta hus skydda honom. Dold af mörkret uppnådde han förstugudörren, hvilken han fann olåst, och i nästa ögonblick smög han sig in. Men här kunde han tryggt tända upp ljus, ty förstugan saknade fönster, emedan dubbeldörrarne stodo öppna under dagen, och rummen, som lågo till höger, hade sina fönster utit en orangelund, der ingen fanns under denna sena timma. Ett elddon med en liten vaxstapel förde han alltid med sig, och då han påtändt densamma, kastade han en blick omkring sig. Förstugan såg helt skräpig ut, ty golfvet var beströdt af halm och säf efter dagens flyttningsbestyr; äfven dörren, som på höger sida förde till rummen, fann han endast tillskjuten. Men detta var en cammare, der Desterres betjent brukade zofva, när hans herre besökte haciendan, och här stod en gammalj säng med en stalmmadrass, hvilken man ej ansett mölan värdt att bortföra; det var tillräckjof