Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1867, sida 3

Bref från en norsk mormon. En norsk arbetare, som hade sällat sig till mormonerna och utvandrat till Utah, skrifver till sitt fädernesland följande: Omaha City d. 20 Febr. 1867. Jag vill nu uppfylla mitt löfte, nemligen att skrifva till Eder om huru jag har det. Ni vet, att jag reste såsom mormon från Throndhjem i: Mars månad 1 Jag for till Utah i uppriktig afsigt och i den tron att finna Guds folk ders en jag fann mot en. Min resa från N knappast 1 presterna började orättrådigheter, icke hade v ig folk, som kallar sig De yttersta dagarnes heliga. Min tro försvagades deraf, men jag ursäktade dem dock vid tanken på att äfven do voro menniskor och hade menskliga svagheter. Jag tänkte, att då jag kom till Utah, skulle jag nog finna fullkomlighet hos dervarande helige män, om hvilka jag af mormonpresterna hört så mycket godt. Vi foro från Liverpool i sällskap med många mormoner, de flesta från England, och efter 5 veckor anlände vi till Newyork. Jag var 10 dygn på jernbanan mellan Newyork och Nebraska och hade helsan under hela resan, som gick väl. Vi voro 500 mormoner då vi anträdde färden från Nebraska genom öknen; men då vi framkommo till Saltsjöstaden, hade 100 menniskor dött af hunger och ohelsosamt vatten. Vi kommo till Saltsjöstaden eler Utah den 13 Sept., men huru blefvo vi behandlade, då vi kommo dit? Vi drefvos in i staden, alldeles som man ser en flock får drifvas af vallhunden eller rättare af vargar. Då vi hade kommit till vår bestämmelseort, fingo vi fattige emigranter stå der och se på hvarandra ungefär 1 dag, och då tänkte jag vid mig sjelf: Hvad skall det nu blitva af, skall jag stå här i evighet? Jag förbidade med längtan de visa män, som skulle taga vård om de fattiga emigranterna, men det kom ingen, och vi visste ej antingen vi skulle gå till höger eller venster. Alla stodo vi i halft förtvifladt tillstånd. Men till slut blef jag mätt på detta, då jag förstod, att enhvar bade att hjelpa sig sjelf och att jag måste skaffa mig arbete för att kunna. lefva, emedan jag icke hade en enda skilling i fickan. Jag gick då upp i staden för att söka arbete och fick något hos en man, men jag fick ingen betalning derför af den helige mormonen, hvarföre jag begaf mig till en annan, hos hvilken det k gick mig på samma sätt, Jag kom då ihåg hvad Ni, min herre, hade sagt mig, då jag ännu var qvar i Throndhjem: Jag hade kommit till ett Sodom, men icke till Zion. IIxvad skulle jag nu göra? Jag var nödsakad att hålla ut vintern öfver hos dessa menniskor, men hoppades att på våren komma ifrån detta helvete. Men nej, jag kom iche derifrån. Jag måste qvarblifva der i 2 år och hade många besvärligheter, och jag kan i sanning säga, att jag icke i hela min lefnad har sett så många bedrägerier och ogudaktiga gerningar, sem jag såg, under den korta tid jag var i Utah. Jag började klandra deras gudlöshet både i andlig och timlig riktning, men jag blef ej hörd. Jag sade äfven till dem; att jag ville lemna detta ställe och begitva mig till Förenta Staternas egentliga område, men då spådde en af mormonernas vise: ,Du kommer aldrig till Staterna; du skall dö i öknen och vilddjuren skola gnaga dina ben. Jag svarade den vise: Det kan icke vara så farligt, om vilddjuren gnaga mina ben efter min död; det är värre om de göra det medan jag lefver. Mormonen stod såsom förstenad och kunde ej säga ett ord. Emellertid gick hans spådom ej i fullbordan; jag lefver ännu och vilddjuren hafva således icke ännu gnagit mina ben. Jag kom från Utah på ettförunderligt sätt; det gick mycketlistigt till, i annat fall skulle det sannolikt varit omöjligt att komma derifrån. Men Gud vare tack och lof att jag kom ur mormonernas klor! Nu kan jag uttala och nedskrifva mina meningar, hvilket jag ej kunde, då jag var i Utah; nu kunna mormonerna ej straffa mig för att jag talar sanning. Med de i Utah varande mormonernas religion är det besynnerligt stäldt. Mormonismen i Utah och mornionismen i Norge äro tvenne alldeles olika saker. Jag har varit i församlingen i Saltsjöstaden flera gånger och hört på predikningarne. Der är mycket likt en teater. Kyrkans öfverstePrester stå och berätta äfventyr och efterapa gamla i re varande kärringar, så att mormonmenigheten börjar gapskratta i kyrkan och der blifver en stor förvirring. Mormonerna säga, att biblen är till ingen nytta, men att de öfverstepresterna äro mormonernas bibel. Deras predikingar afhandla mest månggiftet och om huru innen skola skaffa sig många hustrur och barn. en gång, att en mormonbiskop ville tvinga en TMrman att taga flera hustrur, enär mannen hade endast en. Mannen ville ej deto hvadan bisk Den sade, att om han ej gjorde det, så skulle Man blifva utstött ur kyrkan. Mannen blef då ädd och gjorde hvad bhe icke ine göra En kinst hände det att en då Ams-imss