Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1867, sida 3

Blandade ämnen. Ett fritt folks uppfattning af uniformens rål. I representanthuset i Förenta Staterna afhandlades nyligen den vigtiga fråga, i hvilken drägt Förenta Staternas sändebud vid tremmande hof skulle upptfäda. Denna frågas upptagande föranleddes af ett senatsbeslut, hvilket frånkände Amerikas sändebud rättighet att bära någon slags uniform, annat än militärisk, såvida de hafva tjenst inom armen eller flottan. Bland de anmärkningar af allmännare natur, som haglade under debattens början, förekom bland annat att amerikanare stundom vid utländska hof uppträda såsom narrar. det vi försöka att icke göra oss löjga, anmärkte denne talare, ,,utsätta vi oss blott för spott och spe af andra. Andra föreslogo att fastställa en uniform för diplomatiska kåren, hvarpå hr Corode, en af de nyvalde representanterna, hemställde att ett så lydande tillägg måtte göras till detta förslag: ,under förutsättning att diplomatiska agenter få bära endast sådana uniformer, som äro föreskrifna ochi för igade i öfverensstämmelse med mönster, egenhändigt tecknade af nationens förste storskräddare, som nu styr dess öden! Det förtjenar anmärkas att den man, som gjorde denna anspelning på nuvarande statschefen Johnsons förra yrke, sjelf varit handtverkare. Sedan det högljudda löjet öfver detta tillägg något saktat sig, framställdes af en annan talare ett annat förslag i fråga om den uniform, hvars utseende nu skulle bestämmas. Denne talare förordade att till hofdrägt skulle begagnas frack med skörten öfversållade af stjernor på hvitblårandig grund (likt unionens flagga), skinnväst, hälften svart och hälften hvit, gulbruna kortbyxor och gula strumpor med strumpeband å la Franklin. Ilatt. med uppfästade brätten och prydd med amerikanska örnen, borde, enligt denne tålares förmenande, sätta kronan på verket. Detta skämt besvarades af talmännen med ropet: , Till ordningen! och sålunda föll för alltid frågan om amerikanska ministrarnes hofdrägt. Dessa herrar komma sålunda fortfarande att endast nyttja den svarta fracken. E trohet. ,,Once a week af den 23 följande anekdot om en bu ren af ett slott i närheten af Kassel afled on tid sedan och liket blet genast bisatt i det kapellet i familjgrafven. Den afnd, som han hållit mycket af t tillgifven. Efter hans Incie, icke lemna dagen derefter såg man kreag följa efter likprocessionen. h lomuat kapellet och detta hade blifvit stä tänkte ingen på hunden, intill dess man nde dagen saknade den, då den oaktadt alla eftersökningar icke kunde finnas. Emedan den var med valpar, antog man att den hade gömt sig och valpat på något ställe i grannskapet. Man vidtog nu nödiga förberedelser till den egentliga begrafningen, som egde rum först 10 dagar derefter. Då man i högtidligt tåg anländt till kapellet och öppnade detsamma, öfverraskades man af en sällsam syn. Likklädet var bortrifvet, kistlocket.öppnadt, och ofvanpå den dödes bröst låg ett annat lik, nemligen den stackars Lucie, som, efter att hafva framfödt sina ungar hade lagt sig att dö hos sin herre. I ett hörn af hvalfvet lågo de 7 valparne, hvilka hade dött efter det modren lött och således ej kunde gifva dem föda. Det trogna djuret hade haft ett otroligt arbete för att kunna komma till sin herre: det hade med sina änder söndergnagit likkistlocket och sönderslitit svepningen, men sjelfva liket var oskadadt. En konstberidares lesnad. Astley, den ryktbare engelske konstberidaren, var en lång, groft byggd man med stark organ och blef på sednare iren korpulent. I sin ungdom öfvergaf han snickare-handtverket och tog värfning vid 15:de eller zeneral Elliots lätta kavalleri. Han tjenade tio ir, uppdrogs att inrida hästar för regementet, och sedan han medföljt regementet till Tyskland, erhöll han sitt afsked och förvärfvade sig sedan sitt ifsuppehälle genom hästar. General Elliot gaf honom en officers-häst såsom ett bevis på sia aktning, och med denna och en häst, som han köpti Smithfield, började han att i Lambeth gifva föreställningar för kommande och gående på en öppen plats mot frivillig afgift. Sedermera hyrde-han en del af en stor brädgård. Der inhägnade han en cirkus, tog 50 öres inträdesafgift, spände tältduk öfver åskådareplatserna och red om morgnarne, efter ljudet af en trumma och tvenne flöjtar, inom en med rep inhägnad bana. På aftnarne visade ban kinesiskt skuggspel, en dresserad häst och diverse taskspelare-konster i ett stort rum i 22 vid Piccadilly. Egaren af brädgården kom i trån, mål, och Astley hade samlat nog penningar att låna honom 3,600 rdr, mot säkerhet af brädården med. dess innehåll. Trähandlaren for sin väg med penningarne och afhördes icke vidare, och Astley blef inom laga tid egare af platsen och lagret. Han sålde -det sistnämnda och för köpesumman samt 1,080 rår, som han fått för en juvelring, hvilken han hittat på Westminsterbron och till hvilken ingen egare anmält sig, byggde han på brädgården, hvad ban sedan kallade ,the Amphitheatre Riding-house. Denna byggnad utvidgade han allt eftersom hans tillgångar medgåfvo, till dess han hade hela platsen under tak. Astleys hustru var en god ryttarinna och hans son red väl såsom gosse. Sedan den kungliga cirkus, nu Surrey-teatern i London, blifvit byggd; tihlbyggde Astley, för att täfla med den, en scen till sin cirkus, som han sedan kallade ,,the Amphitheatre of Arts. Ö AAA —— lidne hade egt och som var hon död ville hunden, s hans dödsläger, oc turet med synbar Efter att menniskos