Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1867, sida 3

dt SÖkmng om branden 1 Majorna natten tull den I istlidne Mars, då eld utbröt i en vedbod ti Ishusidkaren J. Nilssons hus å Majberget e roten, dervid 4 hus nedbrunno. som förut är nämndt, bodde arbetskarle Nils Bengtsson jemte hustru och tvenne söner —nedra botten i samma hus. Vid förra förhör uppgaf en af sönerna, Johannes Bengtsson, att d han samma natt klockan 12—1 af ett naturbehc s föranledts att gå ut 4 trappan åt gården, had ashan bemärkt en qvinna, som haft ett par schala bundna omkring hufvudet, så att han icke rät et kunnat se hvem hon var, komma med ett fån in ved å armen från en af vedbodarne. Han had rI dock trott att qvinnan var den såkallade ,galn I-Michelssonskan-, som bodde ofvanpå, enär ho! t. begifvit sig dit. g Hustru Lovisa Svensson, eller den s. k. Mi a chelssonskan, blef derför hörd. Qvällen för tbranden hade hon besökt sin syster, hvarefter ho u begifvit sig hem. Frampå natten väcktes hon ge alnom Bengtsson, hans hustru och söner, som bodd i under hennes rum, och hvilka hördes utropa så 1, Som hon tyckte i en glädtig ton: ,Nu är eldei lös och nu ska vi ber Af hennes lösöreeffek ter, som värderats till 3,000 rdr, men icke vore försäkrade, bergades obetydligt. På gården träf fade hon arbetskarlen Bengtssons andre son, Au: gust Bengtsson, som visade sig helt glad och muntert yttrade: ,,Se nu, hvad här är å färde. August Bengtsson, hvilken derefter hördes, be rättade, att han kom hem på aftonen kl. mell n 8. och 9. Ian jemte brodren Johannes lade vid niotiden i samma säng. Sednare vaknade August och bad Johannes hemta dricksvatten. enär August var törstig. Sedan Johannes gjort detta, gick han åter ut för ett naturbehofs skull. Då han kom tillbaka omtalade han, att han sett en qvinsperson, som han trodde vara Lovisa Svensson, komma från vedbodarne med ved. Ilan insomnade derpå, men väcktes snart igen, då elden var utbruten. På fråga vid hvad tid brodren hemtat vattnet, svarade August, att klockan då var mellan 12 och 1, enär en klocka slå ett. Några af dessa uppgifter ändrade August Bengtsson dock sedermera, i det han förklarade att det varit brodren, som bedt honom om vatten; att föräldrarne icke sofvo, när I Johannes begaf sig ut, men sednare sade han, att sde vaknat, när Johannes kom tillbaka. Vid samma tillfälle, yttrade August, hade modren tagit a, ned en kloc som hängde på en. Äfven denna uppgift ändrade han derhän, att modren först tagit klockan från väggen, då elden bei märktes. Johannes Bengtsson förekallades derpå och fick brodren under tiden afträda. IIan vidhöll, att det varit August, som bedt honom hemta dri attnet. Sedermera hade han gått ut på trappan, dervid han träfat hustru Töräldrarne vaknade, då han kom de Tå f huru han vetat, att kl. då var 12— att föräldrarne sedermera allvar nom, att han skulle uppgifv höret i poliskammaren. Tillfr dag som detta hölls talat med hustru Nilsson, nekade han dertill. Sednare tillstod han likväl sådant, i det han berättade, att han då varit å Nilssons värdshus och begärt en sup, som vägrats honom, men hustru Nilsson skänkte honom deremot 10 öre och tillsade honom att skyndsamt begifva sig till poliskammaren. Brodren August, hvilken han derefter råkat, bjöd honom p sup i Masthugget. Ilan hade deremot icke förtärt något i staden. Då han var å Nilssons värdshus hade han med sig en ka, enär han hoppats att få något bränvin å, för att taga sig en styrkdryck för det blifvande förhöret, men detta lyckades icke, ty hustru Nilsson tog flaskan från honom. Endast samtalsvis hade han talat med henne om branden, men aldrig med Nilsson. August Bengtsson, ånyo tillfrågad om hvad som förefallit, då han besökte Nilssonska värdshuset, uppgaf nu, att han kl. mellan S och 9 på morgonen, innan han git till poliskammaren, talat med hustru Nilsson och hennes er, hvarvid den förra trakterat honom med en sup. Sedermera hade han bjudit brodren att intaga förtäring å ett värdshus i Masthugget och å bolagsvärdshuset vid St. Eriks torg. Hustru Nilsson hade skänkt Johannes en väst. Såsom af dennes berättelse synes, har Johannes dock förnekat, att han intagit någon förtäring i staden. Bröderna Bengtsson, tillfrågade, huru de kunde reda den tvetalan, hvartill de gjort sig skyldige 1g denn d om han samma na tid vid förvid undersökningen, förklarade sig i detta hänse-. ende icke ha något att säga. Vid sednaste förhöret berättade kammakaren Svedgren, att han en half timma sedan elden utbrutit, sett bröderne Bengtsson, som då varit ruga. Han hade frågat en af dem om anledningen till eldens uppkomst, hvarpå erhölis det svar, att denna utbrutit i vedboden, sem varit tjärad. Svedgren trodde att härmed menats, att elden uppkommit genom mordbrand. Vid ett tillfälle före eller efter jul, då han talat med Nilsson angående Svedgrens hyra, som icke var betald, hade Nilsn yttrat: ,Snart få ni allesammans ge er ut. an branden timat, hade ett sådant yttrande refallit Svedgren besynnerligt. Nilsson ann att de hyressäster, som icke betalte sin hyra, skulle snart få flytta. rkte, att meningen dermed varit, ; Åklag. yrkade, att då inga vidare upplysningar voro att tillgå, ransakningen måtte öfverlemnas till vederbörlig domstol, för vittnenas hörande på ed. Med bi vedals häradsrätt. — Uppskjutna målet angående en grå ylleschal som en cigarrmakare Petterssons dotter sistlidne Marie bebådelsedag haft på sig i domkyrkan, men all härtill hänvisades målet till Säfhvilken schal slagteriidkerskan M. E. Andersson. som bemärkt detta, trott vara en af de persedlar. hvilka i November 1866 stulits från henne, har ånyo handlagts i poliskammaren. Såsom förut är imdt, hade flickans föräldrar uppgifvit, att modren och artilleristbustrun C. Brandt i September månad hittat schalen å Kungstorget, hvarvid de anmält sitt fynd hos en der stationerad poliskonstapel. Sedermera hade hustru Pettersson öfvertagit schalen mot 50 öre, som hon crlagt till hustru Brandt. De af parterna åberopade vittnen voro nu tillstädes och vunnos derigenom följande upplysningar: hustru Johanna Johansson hade tvättat för målsegaren förlidet år, då hon haft en likadan schal, men vittnet kunde ej bestämma om den nu förevisade var densamma. Pigan A. Niklasson, som tjenat hos målsegaren samma år intill den 25 Oktober, hade derunder sett att målsegaren haft en sådan schal, men kunde ej uppgifva om det var den flickan Pettersson haft på sig. Hustru E. Fredriksson, som bodde i samma hus som målsegaren, såg samma dag stölden skedde en Ivinsperson komma från vinden vid 6-tiden. Straxt lerefter märktes att klädespersedlarne blifvit derifrån bortstulna. Hustru C. Svensson hade en gång tvättat schalen och dervid iakttagit å densamma en outplånlig fläck af sotogenolja och en tjock söm i midten. Enär dessa kännemärken finnas i den anhållna schalen, ansåg vittnet att det var lensamma. Hustru S. Thornström, som bott i samma hus som hustru Maria Pettersson, upplyste, att hon sett henne inneha nämnde schal, hvilken dagligen begagnats af henne och barnen. Hustru Pettersson hade äfven haft en hvit kjol. Målseg. anmärkte, att de båda stulna kjolarne rarit af piquetyg. Derefter hördes svarandens vittnen. Enkan B. — —