Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 1

som min; — vid Juanitas sida skall ni finna himmelen på jorden, — med ett ord, ni skall i hennes trogna, veka själ finna allt, som fattas mig. — Men huru kommer ni att tänka på Juanita? frågade Rafael, som ännu icke kunde följa den underliga flickans tankegång. — Hvilken förmodan uttalade ni nu? — Förmodan? sade Lydia, nu verkligen förvånad. — Älskar ni då inte Juanita? — Jo, hjertligt, som en syster, sade Rafael, — och någon annan känsla hyser ej heller Juanita för mig. — För er? utbrast Lydia och sprang upp från sin stol. — Och ni vet då icke eller vill icke veta, att detta englafromma barn älskar er af hela sin oskuldsfulla själ? Ni vet icke att hennes enda tanke är Ni, att hon blott hyser den enda önskan i sitt hjerta och bär den enda bönen på sina läppar, att se er lycklig! — Men huru är det möjligt? — Hvar har ni då haft edra ögon, min kloke, skarpsynte vän? Då jag första gången var derute hos Bertrands, och sedan jag tillbragt en fjerdedels timma i hans hus, lågl den oskuldsfulla flickans hjerta öppet för mina ögon. Hon vände ej sina blickar ifrån er, då hon trodde sig vara obemärkt; intet ord, som ni yttrade, undgick hennes öra, och då ni hastigt vände er till henne, uppsteg det förrädiska blodet på hennes panna och tinningar. Der ligger er lycka, don Rafael, der finns för er en himmel på jorden, och, tillade hon vekare — då jag sjelf återkommit till mitt fädernesland, skall jag föreställa mig er stilla frid, och tänka att äfven jag har en