Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 1

dast tillhör ess, — det uppväger hundradesallt alla de tusende, och lönar oss rikeligen för allt, som vi skenbart kasta ifrån oss! Men ni svarar mig icke, Lydia 0, se på mig, unna mig blott en ends blick — — Den unga flickan upplyftade sitt hufvuc mot honom, men med ett så skälmaktigt knappast återhållet leende, att Rafael be traktade henne förvånad, nästan sårad. — Lydia! utbrast han ofrivilligt. — Men don Rafael, sade nu den ungs fransyskan med ett klingande skratt, — om ni visste huru väl moraliserande klä: er, och i sanning, om någon annan nt hade hört er, måste han hafva trott at ni åsyftade att göra mig en kärleksförkla ring. Hvar i Guds namn skulle jag kun na vinna ett sådant hjerta, som ni nys: skildrade med så glödande färger? Hahaha om Juanita nu hade varit gömd här! — Juanita? upprepade Rafael förvånad — Ja, Juanita, sade Lydia. — Men, fort for hon nästan förskräckt, — ni ville vä inte på fullt allvar drifva gäck med mig medan ert eget hjerta, — — nej, nej af bröt hon sig sjelf, — vredgas ej öfver att jag ens kunde hysa en sådan miss tanka. Ni menade verkligen ärligt, ocl jag, vilda, bortskämda barn, skrattar oc skämtar blott, i stället för att vara tack sam mot er. — Men Lydia, jag förstår er icke. — Ah, bäste vän, sade den unga flicka: med komiskt allvar, — det händer mig ofta sjelf att jag ej förstår mig, och ja; tröstar mig då med den tanken, att ja; ej vore Lydia Valiere om jag kunde var: annorlunda. Tacka Gud att ert öde e fängslat er vid en så vild, orolig karaktä