Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 3

(Insändt) Varning för dem hvilka befara större isbelagda sjöar. Den, som nedskrifvit detta, begaf sig den 22 sistlidne Mars ifrån Kinnekulle utåt Venern, för att resa till Wermland. Sträckan, som skulle tillryggaläggas, är 12 sjömil. För att kunna passera råkar, medtogos bräder, hvilka kunde sammansättas till en bro; dessutom kompass, sjökort, lykta, isbill, proviant och tillräckligt med foder för de begagnade 2:ne hästarne; således allt väl förberedt i händelse af tjocka, mörker eller nattens tillbringande under bar himmel. Tidigt på morgonen förenämnde dag var starkt yrväder och 8 graders köld, men frampå förmiddagen vackert väder. Kursen från Kullen togs rakt i norr. Vid de flera undersökningar, som gjordes, befanns isens tjocklek vara 16 Å 18 tum. Fyra råkar hade lyckligen passerats, och snön började blifva tunnare, ju längre man kom i norr, så att isens färg slutligen kunde fläcktals synas. På 7:de milen observerades ett framför liggande mörkare isband, omkring 200 alnar bredt och sträckande sig långt åt öster. Detta gaf anledning till förnyad undersökning af isens tjocklek, hvarvid befanns att den ljusare delen, på hvilken man stannat med åkdonen, var som förut 16 tum, men den mörkare endast en tum tjock. Båda issorterna lågo i samma plan och vore sammanfrusna. I följd af nyssnämnde oväntade upptäckt blef det nödvändigt att ändra kursen åt vester och söka fasta landet bakom en holme, emot hvilken det mörka isbandet slutade. Strandboerna upplyste, att der det mörka isbandet nu låg, nyss förut varit öppet vatten, men att isen norr om detsamma åter var stark. Troligt är att då de i trakten varande många och stora råkarne bildat sig med högt uppstående isstycken, isen dragits både i norr och i söder, och att den nämnda öppna rännan på så sätt uppkommit. Om så mycket snö fallit, att isens olika färg ej kunnat upptäckas, är fullt antagligt, det färden, utan ringaste aning om fara, fortsatts ut på den tunnare delen, der djupet är 300 fot. Fem dagar sednare, då all snö på Venern var bortsmält, företogs återresan till Kinnekulle, men längre i vester och befanns isen der öfverallt stark och endast mindre råkar förekomma. Je