Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 3

sig, när den nått sin tulla storlek, men med det öfverraskande förhållande, att denna törvandling inträffar hos några individer tidigare, hos andra sednare, eller må hända aldrig. Några iakttagelser öfver vår vanliga vattensalamander, vid hvilka man icke lagt den vigt de nu synas förtjena, antyda, att vi från detta håll hafva att vänta upplysningar öfver detta ännu gåtlika förhållande. Ar 1853 gaf franska vetenskapsakademien i uppdrag åt Gaudry att undersöka de rika lager af fossila ben, som då nyligen voro upptäckta vid Pikermi i Grekland, vid Pentelikons fot nära Marathon. Gaudrys stora arbete deröfver är nu afslutadt. Attika, så långt tillbaka som historien känner det, ett litet bergland, med en fattig fauna, var mot sednare delen af den tertiära perioden så utomordentligt rikt på kollossala däggdjur, att hela det egäiska hafvet med dess öar måste hafra varit vidsträckta slätter, som förenade Europa med Asier och Afrika, och vegetationen, nu tillräcklig för bien, i hög grad rik och yppig. Ingen del af jorden erbjuder i våra dagar ett sådant skådespel. Det är i Indien och i Afrika, som nu de väldigaste däggdjur lefva och i ofantligt antal. Vår landsman Wahlberg, Delegorgue, Smith, Livingstone och andra resande tala om hjordar af elefanter, hundradetal af flodhästar, af rhinocereser, af zebror och quaggor, ja om strömmar, så att säga, af ej mindre än 40,000 individer af en enda antilopart. Men det fordna ika — i geologisk mening det fordna -erbjöd än ståtligare fauna. Det största antalet af de der funna djuren äro växtätande. Antiloper af talrika arter, hästartade djur lika Afrikas zebra och quagga, och dertill den utdöda hipparion ilade i skaror öfver de gräsrika slätterna; girafler af två arter — Afrika har en — betade i trädkronorna; två mastodonter — Afrika har blott en elefant — närde sig af trädens frukter, och jemte dem sågs det väldiga dinotherium med sina ofantliga betar i underkäken; två arter af noshörning lefde af växter med läderartade blad, och skaror af vildsvin, deraf en art mycket större än de nu lefvande, genomströfvade skogarne. Afrikas orycteropus, den största edentat i gamla verlden, är en dverg mot Attikas ancylotherium. Apor, åtminstone en art, af ett utdådt slägte, mesopithecus, klättrade i träden, men af de högsta är ingen ännu funnen, och Gandry erinrar derom, att gorillan helst bor för sig sjelf i djupaste skogen, och att lejonet aldrig visar sig i dess område. Machairodus, ett af de få större rofdjur i Attika, hade hörntänder som dolkar, andra hade pantherns storlek, och hygnor bodde i Pentelikons marmorhålor. Vattendjur sådana som flodhästen, lamantinen, krokodilen hafva icke blifvit upptäckta, ty Pikermilagren äro egentligen en landbildning, den lera, som innehåller benen, har nedrunnit från Pentelikons höjd, der vattensamlingar ej kunna hafva funnits. Ej heller har Gaudry kunnat finna annat än ringa spår af den lilla ! faunan, de små däggdjuren, som lefvat samtidigt! med de stora, de vattenströmmar, som nedlade de stora, tunga benen, hafva fört de små och lättare längre bort och spridt dem. Lagren vid Pekermi gifva således endast en ofullständig bild af hvad som varit, men visa likväl att antalet af individer , måste hafva varit ofantligt. På en rymd, endast i 2,100 fot i längd, 100 fot i bredd, funnos benen af 150 individer af antiloper, och Gaudry hemförde 1,900 stycken af hipparion, mera än 700 af rhinoceros, 500 af tragoceros, och lemnade likväl qvar ett stort antal mindre upplysande stycken. Geologiskt höra dessa lager till den miocena periodens sednare tid. Inom denna period bildades äfven de vid Baltavar i Ungern, Cucuron i södra Frankrike, Eppelsheim i Baden, Sevalik i Himalaya -det sednare ensamt öfverträffar Pikermi i rikdomen på stora däggdjur. Men det är!. med det nuvarande Afrika dessa hafva den närmaste likheten, vida mera framträdande här i öster än vid de mera vestligt belägna fyndorterna, ett j: bevis att det dåvarande sambandet med det continentala Afrika låg i öster. ; För att skilja de utdöda djurformerna, ej blott från de lefvande, utan äfven sinsemellan, fordrades främst att ådagalägga deras olikheter. Det var denna uppgift som löstes af Cuvier ech hans!. skola. Enligt dennes åsigt voro också de geologiska perioderna skilda af universela, djupt ingripande, förstörande förändringar i jordytans form och dess lefvande natur. Sednare sorskningar framkallade andra föreställningar. Man upptäckte ett stort antal former, som fyllde afstånden mellan förut väl skilda arter, och hänvisades alltmera till mindre framstående karakterer. Gaudry har haft tillfälle att anställa många jemförelser i detta afseende, så mycket mera vigtiga, som han Vunnat rådfråga skelettets särskilda delar i hundradetal. Han visar, huru de flesta nyupptäckta arter äro mellanformer, som förena förut skiljaktiga; bland rofdjuren finner han slägten, som medla mellan kattslägtets, hundens och björnens karakterer, andra som i det väsentliga tillhöra slägtet Viverra, men i vissa hänseenden närma sig Hyxenan, och omvändt. Sammanfattar man alla kända arter, lefvande och döda, af den stora grupp, till hvilken lejonet, tigern, pantern höra, finner man den största svårighet att åtskilja dem, och på samma vis är det inom Pachydermernas ordning, elefantens, mastodontens, noshörningens slägten. Före upptäckten af Hipparion stod hästens slägte ensamt, till och med i en egen grupp, Solipederna, med en enda tå på hvarje fot. Hipparion har sidotår, och förenar derigenom hästens slägte med Pachydermerna, och det förtjenar anmärkas, att denna fotens bildning förekommer äfven hos nutidens hästslägte, men tillfälligtvis. Af IIipparion har Gaudry kunnat granska ett ofantligt antal ben, och funnit talrika så framstående varieteter, att om ej öfvergångar vore tillstädes, han skulle hafva kallat dem arter. Af de vid Pikermi funna Antiloperna kan ingen hänföras till något kändt slägte, flera hafva hornens form af ett, öfriga karakteren af ett annat. Det är det första ställe der man träffat talrika sossila Antiloper — när de lokaler, som vänta på undersökning, lemnat sina bidrag, står ett i hög grad inveckladt arbete. Jemförelsen mellan de tertiära och de qvaternära djuren, mellan dessa och de nu lefvande lär oss detsamma; ringa äro i de olikheter, som skilja grottornas utdöda former ; från nutidens, och detsamma säga oss alla del; nyare undersökningar, som blifvit anställda med andra djurklasser. Förr antog geologien tre hufrudperioder, numera vågar ingen nämna något antal, och hvarhelst en geolog, med den noggran-. het vetenskapen nu fordrar, genomgår en följd af lager, finner han dem utgöras af talrika mindre: bildningar, af hvilka nästan hvarje betecknas genom försvinnandet af en eller annan art, uppträdandet af någon dittills osedd form, som man betecknar med artnamn. Den tid var, då man höll för visst, att dessa hvarje gång voro nybildade; efter upptäckten af med hvarje dag allt mera talrika mellanlänkar, frågar man nu om de ej äro ombildningar af former, kända från äldre lager. Ännu äro visserligen luckorna så många, att vi endast i några få fall våga att se en sådan arternas successiva ombildning, men det är å andra sidan påtagligt, att denna ofullständighet är att söka snarare i våra insigter än i naturen. Några spadtag vid foten af Pyreneerna, af Pentelicon, i gruslagren vid Eppelsheim, vid Mauvaises terres i Nebraska, och några andra ställen, hafva redan bragt i dagen öfvergångar mellan arter, som förut syntes ganska skiljaktiga — huru många kunna vi då vänta af de arbeten som förestå? Vi närma oss uppenbart till antagandet af arternas förinderlighet. I denna riktning leder oss våra da