d. v, s, de stenarter, som utgöra hufvudmassan af den skandin aviska halfön, hit. Äro dessa bergarter lemningar af den sedermera på mångfaldigt sätt sönderbrutna, omkastade och veckade fasta skorpa, som först bildade sig vid jordklotets afsvalning? Eller hafva de blifvit afsatta under en sednare, men dock omätligt långt aflägsen, tidsperiod, medan en så hög temperatur ännu var ande på jordytan, att något djurelle tlif icke kunde ifrågakomma, och medan de vattensamlingar, som hade kondenserat sig derstädes, ännu voro vida mer ittade med mineraliska ämnen, än som tör det närvarande är fallet? Eller utgöra de verkliga sedimentera, ur sprungligen försteningsförande lager, hvilka under tidernas längd, genom en långsam kristallisation af den fasta massan, antagit den struktur, som nu så vidt skiljer dem från yngre neptuniska bildningar? Se d.r frågor, som sedan Werne:s och Huttons tider delat geologerna i tvenne vidt skilda skolor, benämnda neptunister och plutonister efter den större eller mindre grad af inflytande vid jordskorpans daning de ville tillmäta vattnet på jordens yta eller elden i jordens inre. Öfver hufvud taget kan man säga, att de flesta geologer ända till sednaste tider varit ense derom, att gneisformationen, antingen den nu uppkommit på neptunisk eller plutonisk väg, bildats Jångt före den tid då något animaliskt eller vegetabiliskt lif existerade på jordklotet. te derföre ett oerhördt uppseende, då Det v den berömde föreständaren för de geok dersökningarna i Canada, sir Logan, tillkårna att man i de lager af så kallad urkalk, som mellagra Canadas gneisbåddar, funnit en korallartad förstening, hvilken, så: det första spå till organiskt lif på jordytan, erhöll namnet Eez Canada har i geologiskt hänseende stort tycke med den skandinaviska halfön, och samma vexling af gneisbäddar och urkalklager, som förekommer derstädes, möter man äfven hos oss. — Liksom i Canada, så äro äfven hos oss urkalklagren af flera olika slag, skilda ifrån hvarandra företrädesvis genom beskaffenheten af de i kalken inneslutna fremmande mineralierna. Bland dessa kalkstensarter intager den för svenska allmänheten välbekanta Kolmårdsmarmorn ett framstående rum, genom dess vackra utseende, dess lämplighet till byggnadsoch ornamentsmaterial o. s. v. En fullkomligt dylik marmor, eller rättare en fullkomligt likartad blandning af ett grönt, vattenhaltigt mineral, serpentin, och kolsyrad kalk förekommer en i Canada, liksom hos oss inbäddad mellan alliniska bergarter; och det var just här som n trodde sig finna den märkliga förstening, hvilken, om den verkligen visat sig vara af org: niskt ursprung, utan gensägelse skulle flytta tidpunkten, då anamaliskt lif först uppträdde på ordklotet, långt bortom tidsperioden för de äldsta örut kända fossilförande aflagringar. Om man behandlar ett stycke eozoon-kalk eller en bit Kolmårdsmarmor med en utspädd s, så löser sig kalken, medan det insprängda gröna mineralet och åtskilliga för ögat förut omärkbara kiselpartiklar stanna olösta. — Dessas struktur ligger nu blottad och visar ett omisskänligt tycke med vissa korallartade bildningar. På grund häraf förklarade äfven sir Logan och med honom en mängd andra geologer, att de i kalken insprängda serpentinkornen och kiselpartiklarna leda sitt ursprung från några lågt organiserade djurformer, från de första frön till den nu lefvande skapelsen, hvilka under ett omätligt långt aflägset tidskifte lefvat i det haf, från hvilket dessa kalkbäddar och de öfverliggande gneislagren blifvit afsatta. Vigtiga inkast hafva dock blifvit gjorda emot denna slutledning. Bland annat hafva åtskilliga mineraloger visat, att man på rent chemisk v kan framställa konkretionära bildningar af en a deles likartad struktur, som den förmodade förste; ningen. Långt ifrån att afgöra frågan om gneisens ursprung, gaf derföre upptäckten af eozoon upphof till nya meningsskiljaktigheter och strider. Ett afgörande bidrag till deras lösning, åtminstone såvidt de röra uppkomsten af de s. k. metamorfiska bergarterna, har dock numera erhållits genom uppäckten af de bituminösa lagren vid Nullaberget. Dessa hafva en stor utsträckning, med en mäktighet af ända till 20 famnar, äro nästan vertikala samt omgifvas på ömse sidor af parallelt med dem löpande bäddar af gneis och glimmerskiffer. De utgöra således en verklig länk i den hos oss så mäktigt utbildade gneisformationen, med hvilken de äfven i viss mån öfverensstämma till deras chemiska sammansättning, i det gneisens vanliga beståndsdelar, feltspat, qv och glimmer, äfven bilda hufvudmassan i de ifrågavarand bituminösa lagren. Men här äro dessa mineralier genom bergartens hela massa jemnt uppblandade med en svart kolhaltig substans, närmast liknande vanlig stenkol och liksom den vid upphettning afgifvande brännbar kolvätegas. Man har således här att göra med ett verkligt organiskt ämne, hvilket naturligtvis liksom andra i jordytan förekommande organiska föreningar måste leda sitt ursprung från de djur eller växter, som lefvat under den tidsperiod, då dessa kolhaltiga lager afsattes; och då något tvifvel icke kan uppstå rörande den geologiska ställningen af lagren vid Nullaberget, utgöra de således ett afgörande bevis derpå, att våra skiktade kristalliniska bergarter blifvit afsatta ur ett of organiska varelser bebodt haf, och att de ena.st genom deras ofantliga ålder skilja sig från yngre försteningsförande skikter. Geologerna hafva länge ifrigt eftersträfvat något säkert medel att med siffror fastställa den geologiska tidräkningen, att t. ex. utröna huru många år förflutit sedan glacialperioden, eller huru länge de olika geologiska tidskiftena varat. Man har, för att åtminstone få ett ungefärligt begrepp härom, jemfört de förändringar, som djurverlden i historisk tid undergått, med de förändringar, som geologiens, i jordens skiktade lager skrifna, annaler utvisa; man har jemfört den massa slam och dy, som sedan pyramidernas byggnad afsatt sig i Nilens dal, med hela den slammassa, som nu finnes vid flodens utlopp, eller med den slambädd, som hvilar på de äldsta i Egypten funna fragmenter af lergods; man har slutligen för långt aflägsna tidsperioder beräknat jordbanans konstanter, för att utröna, om man i dess sekulära variationer kunde finna på en gång en förklaring till istidens starka köld och en utgångspunkt för den geologiska tidräkningen. Dessa försök hafva dock hittills icke krönts med framgång. Nå bestämda siffertal kan geologen ännu ej uppgifva. Men så mycket är dock sä kert, att de några tusen år, som i fordna dagar gällde såsom den tidslängd, under hvilken jorden existerat, utgöra till och med ett försvinnande litet enhetsmätt vid mätningen af de geologiska tidskiftenas längd. Den tid, som förflutit sedan gneisen afsattes, är derföre i förhållande till men