Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 3

före bröllopet, en dugtig qvantitet (kanske äfven qvalitet) prygel, i den sannolika förutsättningen. att hon under smekmånaden kommer att sak sina dagliga rationer af käppen. — I A någonstädes bland vildarne, säga historieskrifvarne; men det händer väl också bland sådant folk, som gör anspråk på civilisation — lära ungherrarne få betala för nöjet af att kurtisera familjens rar innan förlofningen sker. — Man läste för någon tid sedan om en annan sed, hvars hufvudsakliga innehåll var: I en märkvärdig stad, kallad Towka, i Centralamerika, äro giftermålsceremonierna ännu mera besynnerliga. Det är nemligen rent af omöjligt för älskaren att göra kur för bruden, ty båda könen äro ej tillåtna att se hvarandra förrän de äro giftasvuxna eller tare ej förr än bröllopsdagen. Den unge brudgummen har i sjelfva verket mycket litet att göra med denna affär. Det är hans fader eller onkel som inleder densamma. alskarens fader gör brudens faders bekantskap. Vi kunna ej med säkerhet påstå, att de dricka brorskål, men de tala helt förtroligt om saken och förbereda densamma så mycket de kunna, hvilket dock egentligen ej är mycket, emedan hvarje öfverenskommelse blir omintetgjord, ifall vissa vilkor, öfver hvilka ingen af de kära fäderne har den ringaste kontroll, ej blifva uppfyllda. Det kan ju emellertid ej skada att ra bröllopsringen i ordning; denna ring är likväl ej af guld, såsom i Sverge, utan helt si pelt en ofantlig gräscirkel, omkring sSo alnar i diameter och belägen just i midten af sjelfva byn. När ett bröllop nu är så till vida ordnadt, bygges midt i denna ring en hydda af grenar, lör och bark, med en matta för dörren och ett stort hål i taket. Den, som vore nyfiken nog och vågade lyfta på mattan och se in i hyddan, skulle finna, att den innehöll en kruka med glöd och vid sidan deraf en torr barkfackla. Detta Hymens tempel, men det lyckliga paret får ännu ej nalkas detsamma, ty älskaren skall först vinna bruden, ej som förr med svärdsbragder, utan — men hör hur det går till: Ledsagad af fadren och så många manliga slägtingar, som önska hans giftermål, nalkas han den skönas hem, ande på sina skuldror ett stort knyte, innehållande alla bröllopsgåfvorna. Beväpnad med sådana saker, skulle det ju tyckas att han endast behöfde gå rakt upp till dörren och som en hedersman begära dottrens hand af modren. men det vore ju att bryta mot all etikett. alskarens mera erfarna vänner hafva troligen underrättat honom härom, ty han stannar ett dussin alnar från brudens hem, nedlägger sin börda och sätter sig derpå, under det att fadren på det allrahöfligaste sätt börjar underhandla med honom att gå upp till hyddan och knacka på dörren. Hyddan är full af qvinnfolk, som naturligtvis veta reda på hela affären, men låtsa den största okunnighet. En gammal respektabel matrona gläntar på dörren för att se hvem som knackar; men då hon finner ett sällskap af gamla och unga karlar, slår hon dörren till igen i största hast och utan att säga ett enda ord till den gamle herrn, som ödmjukt ber om tillåtelse att få inträda. IIan vänder då om, nedslagen och otröstlig, och berättar nu för sina följeslagare sin olycka. Älskarens nästa närmaste slägting försöker då sin lycka, men har samma otur, ty dörren slås igen midtför hans näsa. Nu uppstår en allmän rådplägning och det beslutas att försöka hvad effekt musik kan hafva. Framdragande sin flöjt, utandas den unge mannen hela sin själ deri; han frambringar de mest hjertslitande toner, och dessa ljud uttrycka tydligare än allt annat de qval hans själ undergår. Manövern lyckas: damerna i hyddan höra de bedjande tonerna och öppna litet på dörren, blott helt litet, för att bättre kunna njuta af musiken. Detta är en vigtig punkt, som nu vunnits. Till följe af en betydelsefull vink från fadren öppnar älskaren sitt knyte och lemnar ett stycke tyg eller någon annan ,öfvertalande artikal åt gubben, som, sedan han försigtigt nalkats den halföppna dörren, kastar den in bland gummorna. Genast höres ett förtjusningens sorl, som vittnar att de gamla goda damerna, brudens väktare, undersöka och beundra den sköna gåfvan. Denna framgång drager man fördel utaf, ty nu kastas en annan present in i hyddan, och åter en, ända tilldess de gamla ,ladierna höras skrika och ropa af ren förtjusning. Nu är det lyckliga ögonblick för den unge älskaren. Han rusar med all makt in i hyddan, griper den qvinna, hvars hufvud och ansigte är omhöljdt af kläden, och läggande henne på sina skuldror, ungefär på samma sätt som han förut bar knytet med gåfvorna, skyndar han ut med henne, så fort som hans ben kunna bära honom, mot byns bröllopsring, med de gamla damerna i hack och häl efter sig. Skulle gummorna råka att få tag i honom, innan han hinner dit, äro hans möda och utgifter förspillda, ty han är tvungen att lemna ifrån sig sig sitt pris och återfår ej heller gåfvorna. Men är han tillräckligt stark och vig, så springer han ifrån sina förföljare och uppnår den magiska ringen samt ,,löfhyddan i midten deraf. Han har likväl ännu ej vunnit mer än privilegiet att lyfta på slöjan och för första gången skåda anletet af den hulda sköna, som hans slägtingar bestämt till hustru åt honom. Detta måtte vera för den unga damen en lika pinsam belägenhet som för honom. Han eger likväl rättighet att a stå från giftermålet och returnera gåfvan till förä drarna eller taga henne till maka. Rask ialla sina beslut, afgör han saken snart, och om de taga hvarandra, påtänder han facklan, som ligger vid sidan af den lilla eldstaden, och röken deraf, som uppstiger genom öppningen i taket, underrättar den äntande hopen om detlyckliga beslutet, och dessa a vänner uppstämma då genast ett ohyggligt äte för att bevisa sin glädje och anfalla nu hyddan från alla sidor och rifva den sönder, hvarefter de dansa en lustig ,,sväng-om kring det lyckliga paret. Festen slutar naturligtvis ,i dryckjom och med andra goda saker. En parisisk gourmand. Ett af Paris originaler från gatan har nyligen aflidit. Han hette Rene Lartique och var schveizare till börden. Han hade indelat sin tid på ett högst egendomligt sätt. De tre fjerdedelarne af dagen tillbragte han vid bordet och resten med att spatsera. Om förmiddagen kl. 10 såg man honom hvar dag gå in i en af restaurationerna i Palais Royal (nästan alltid i