Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 2

— Som monsieur Montfort? — Ah, ni vet det redan? — Er mulattska antydde det, och jag förmodade att det var er lille landsman. Men hvad ville han, emedan han kunde göra er ledsen? — Hvad en teaterdirektör fordrar af en primadonna, log Lydia; — oupphörligt uppträdande, tilldess man tröttat publiken så att den uteblifver, — då först kan man å. 3— Har ni då uppgjort ett fast kontrakt med honom för en längre tid? — Nej, jag binder mig aldrig länge, endast för ett par tre roller; men han påstår nu att jag lofvat gastera hos honom under hela vintern, och att han arrangerat sig derefter. — Och då blef kan het. — Ja, till den grad att jag till och med afslog min sista gästroll och reser nu utan att uppträda. — Öch är det då verkligen så fast bestämdt, Lydia? Vill ni så plötsligt lemna alla edra vänner i Peru? — Mina vänner? upprepade Lydia sakta och med en viss bitterhet. — Tror ni då verkligen att jag efterlemnar många vänner här i Peru, don Rafael, och att till exempel herrar Benares, Desterres och hvad de alla heta skola känna en fjerdedels timmas saknad efter mig? — Har ni någonsin räknat dessa herrar till edra vänner, Lydia? (For ts.)