Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 2

Jag kunde inte förstå hvad de sade, det var en obegriplig rotvälska, och det föreföll mig som de dervid beto sig i tungan. — Aha, monsieur Montfort? log Rafael. — Ja, jag tror att han heter så; men sennoritan skall nog tala om det för er, ni har alltid tagit henne i försvar. — Är han qvar derinne ännu? — Nej, han gick för en qvart sedan och talade dervid så ifrigt samt såg sig om och fäktade i luften med armarne utan att hålla sig i ledstången, så att han ramlade utför trappan, fastän han ej skadade sig. x Ratacl klappade på Lydias dörr. — Entra! — O, det var vänligt af er att ni kom, utbrast Lydia och skyndade emot honom med framsträckta händer — jag har verkligen längtat efter att få tala med eri ag. — Huru lyeklig jag skulle känna mig, sade Rafael, — om jag kunde tyda dessa ord efter som de ljuda, men — — — Men? — Ni talar alltid i bilder, Lydia, suekade den unge mannen, — och om jag vill taga hvad som skenbart erbjudes mig, så — finner jag alltid att det var endast bildlikt menadt. — Ni är bortskämd, log den unga flickan, i det hon förde honom till en ländstol och sjelf tog plats midt emot honom; — allt hvad ni företar er, lyckas er, och således — — — Vill ni en gång visa mig att det finns saker, som ej lyckas mig. — Jag förstår er inte. Jag tror att ni nu talar i bilder. Men, seså, — gör mig inte ledsen, likasom nyss.