Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 2

Han måste ännu en gång tala ostörd med Lydia, han måste komma på det klara med sig sjelf och henne, innan hon lemnade Peru, — han var skyldig både sig sjelf och henne detta, — och först sedan han fattat detta beslut, blef han lugnare och somnade slutligen, ehuru ännu plågad at vilda, förvirrade drömmar. Följande morgon vaknade han sent, och hans hufvud var tungt likasom efter en genomsvärmad natt. Men sedan han ba dat och frukosterat, kände han sig bättre, lättare och beslöt nu att genast uppsöka Lydia. Han visste att han kunde få träffa henne redan klockan tio, och vid denna tidiga timma behöfde han ej frukta att störas af andra besök, hvilka längre fram troligtvis ej skulle uteblifva. Och likväl beträdde han förstugan med klappande hjerta, ty det föreföll honom nästan som skulle han taga afsked af denna besynnerliga qvinna, som redan hade vunnit ett sådant välde öfver honom, att han ej lätt och ostraffadt åter kunde rycka henne ur sitt hjerta. Men han insåg äfven att han måste taga ett afgörande steg, och med denna öfvertygelse drog han på klocksträngen. Mulattskan, som var sysselsatt med att städa, öppnade dörren och sade vänligt till den unge mannen: Stig in, sennor, sennoritan är inne och redan klädd. IIon skall bli glad att få se er, ty hon har redan haft förargelse nog denna morgon. — Förargelse, — i dag? och af hvem? — Ja, jag vet inte hans namn; en liten tjock liflig sennor, som alltid fäktar med armarne och springer omkring i rummet likasom hade en geting stuckit honom.