Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 1

och nickade med hufvudet. — Denne karl häktades i går för stöld och lät bedja mig om en audiens i dag på morgonen, emedan han hade vigtiga upplysningar att lemna mig angående en tillämnad expeditien härifrån till Ecuador. — Jag vågar dock hoppas, ers excellens, utbrast Franco, hvars ansigte blifvit askgrått, — att ni ej sätter tro till en dylik menniskas uppgifcer? — Hade jag väl annars inbjudit er till tertulian i afton? sade presidenten torrt. — Och denne Corona? — Har berättat åtskilliga intressanta historier för mig. Den menniskan tycks hafva upplefvat åtskilligt och var mycket språksam. Han har en viss talang att berätta. Franco svarade ingenting. Han var fullkomligt slagen och vred de hvita glacehandskarne mellan sina fingrar, så att skinnet brast. — Apropos, general, sade Castilla plötsligt, — dansar ni? — Ers excellens! sade den lille mannen nästan förskräckt. — De unga, fortfor Castilla leende, lemna er längre fram ingen ro; — vi gamla draga oss då undan till spelbordet; men genera er inte, och med en nick vände han sig ifrån honom och gick igenom salen. Rafael hade redan länge sökt ett tillfälle att ännu en gång få tala ensam med presidenten, men äfven nu sökte han förgäfves att nalkas honom, ty Castilla varseblef den unga fransyskan i fåtöljen och drog dit en stol för att prata en stund med henne. Först då musiken tystnade, och alla stego upp för att säga den unga