Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 1

kust? Jag vill minnas att Morales nämnt något derom. . — Jag — jag kan ej påminna mig det, erg excellens, stammade Desterres fullkomligt tillintetgjord genom denna antydan. — Jaså? nickade Castilla, — nåväl, infinn er i morgon klockan tio hos mig i staden. Jag kommer in med första tåget. Jag väntar då ert bestämda beslut. Ni har väl förstått mig? Jag menar angående försäljningen af er hacienda. — Fullkomligt, ers excenens; jag skall ej underlåta att infinna mig. Presidenten vek tillsammans de båda papperen, köpebrefvet och den af Rafael lemnade skrifvelsen, stoppade dem i sin bröstficka, nickade åt Desterres, och utan att vidare bry sig om honom, begaf han sig ut till sällskapet. Der träffade han general Franco. — Ah, general, sade Castilla fryntligt, i det han tog expresidenten under armen och förde honom fram i salen, — den unga damen musicerade ännu, och alla gästerna hade samlat sig i närheten af pianot, — det gläder mig att kunna få helsa er ännu en gång hemma hos mig. — Ers excellens är så oändligt nådig, stammade den lille mulatten, — och jag har redan så länge önskat framföra till er mina uppriktigaste lyckönskningar för afvärjandet af den förbrytelse, som var afsedd mot er helgade person — — — Klumpig historia, general, log den gamle herrn. — en mycket klumpig tillställning, hade ej sallit i rätta händer; kanske väl anlagd, men jemmerligt utförd. Vid dylika tillfällen måste ledarne alltid hafva mod att ställa sig sjelfva i spetsen, annars går det alltid på tok.