Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1867, sida 3

A —— Blandade ämnen. Doktor Livingstones sista resa. Vid geografiska sällskapets i London sammankomst i Måndags åtta dagar sedan uppläste presidenten följande, från d:r G. E. Seward ingångna berättelse om d:r Livingstones mord. Skrifvelsen är daterad den 10 December 1866 och lyder i öfversättning sålunda : .Om den berättelse, som några flyktinga förut tillhörande d:r Livingstones sällskap, afgifvit, är sann, dödades han under en oväntad och hastigt uppkommen strid med just de Zulukaffrer, om hvilka han, i den sista. rapport som mottagits från honom, sade att de ödelagt landet rundt omkring honom. Med en betäckning, som genom rymningar, dödsfall och andra olycker blifvit förminskad till tjugo personer, hade han, såsom jag tror, genomströfvat de okända landssträckorna mellan floderna Leondes och Rovumas sammanflöde vid Ngomana samt östra och nord-östra stranden af sjön Nyassa; vidare hade han färdats ver sjön från någon utgångspunkt, som man ännu cke känner, uppnått en station vid namn Kampunda på dess vestra eller nord-vestra strand och höll på att framtränga åt vester eller nordvest, då ett band af fiendtligt stämda vildar, en blandad hord af zulws eller mafites och folk af Nyassa-stammen, spärrade vägen för honom. De sednare voro beväpnade med pil och båge, aulus med den traditionela skölden, spjut med breda klingor och yxor. I Livingstones sällskap voro nio eller tio beväpnade med gevär; hans med bössor beväpnade Jahanna-män rastade med eftertruppen på långt afstånd. Mafiterna började genast striden. Det var ingen dagtingan, ingen möjlighet att undvika strid. De uppgåfvo sina stridsrop och rusade framåt, slående på sina sköldar med spjuten. Då Livingstone och hans följeslagare lade sina gevär till axeln för att ge fyr, hejdade de sig för ett ögonblick. Livingstone gaf eld och tvenne zulws föllo döda till marken. Hans män gåfvo derefter eld, men utan resultat. Ian höll just på ladda om sitt gevär, då trenne mafiter, dolde af krutröken, rusade på honom. Intet motstånd gjordes eller skulle kunnat göras, ett hugg af en yxa, tillfogadt honom bakifrån, dödade honom ögonblickligen. Han föll, och hans betäckning flydde, gripen af fruktan och fasa. En af de undflydde undkom, och det är han — Ali Moosa, chef för hans bärare — som afgifvit denna berättelse. Sällskapet hade lemnat Nyassas vestra strand för omkring fem dagar sedan. Man hade utgått från Kampunda vid sjöstranden och der qvarlemnat en afdelning hinduiska soldater dödligt angripne af rödsot. Livingstone hade förafskedat de andra soldaterna vid Mataka och hade rastat vid Marenga, der man hade varnat honom för att framtränga vidare. Nästa station var Maklisodra. De genomströfvade nu ett slätt, tätt skogbevuxet land, hvars jemnhet alltemellanåt afbröts af mindre kullar. Skådeplatsen tör den sorgliga tilldragelsen tyckes hafva varit någon öppen plats i skogen. Livingstone gick, såsom vanligt, främst och hade sina nio eller tio öfvade skyttar i hack och häl efter sig. Ali Moosa var på god väg att upphinna honom och hade qvarlemnat sina egna Jahannamän att rasta i eftörtruppen. Plötsligt fick han höra Livingstone varsko sina män; att masiter voro i annalkande. Männen i sin ordning vinkade åt Moosa att skynda framåt. Moosa hade just upphunnit sällskapet och lagt sig ned på knä akom ett träd för att gifva eld, då hans anförare föll. Då flydde han allt hvad benen kunde bära honom samma väg som han kommit. Hans Jahannamän bortkastade sina bördor och flydde med honom in i den tätare skogen. Om mafiterna verkligen tågade förbi Moosa, är hans och hans folks räddning sannerligen underbar. Vid solnedgången lemnade de emellertid med stor fruktan sin tillflykt i skogen och återvände till det ställe, der de hoppades finna sin packning. Den var dock borta och med ännu större rädsla framsmögo de nu till det ställe, der deras slagne anförare låg. Ett litet stycke framför honom lågo de tvenne grymme Zmnlus-kaffrer, hvilka fallit för hans välrigtade skott. Fyra medlemmars af expeditionen lik lågo spridde här och der. Ett enda hugg hade dödat d:r Livingstone. Han hade icke något mera sär, än detta gapande, ohyggliga huggsår. Att döma af beskrifningen måste det hafva afskurit nackbenet och ryggmärgen samt trängt nästan ända fram till strupen. Han var nästan halshuggen. Döden var lätt oeh hastig och d:r Livingstone var alltid redo. Mafiterna hade visat sig hysa vördnad för hans lik, ty de hade endast beröfvat honom hans yttre beklädnad. En graf uppgräfdes med käppar och han jordades på samma ställe, der han föll. En rapport af en månads sednare datum, eller af den 26 Januari 1867, från d:r Seward till lord Stanley, upplästes äfven. I denna sednare framkastas åtskilliga tvifvelsmål mot Jahanna-männens uppgifter och angifv tt svagt hopp om, att hela mordhistorien ju möjligen kunde vara hopsmidd af berättaren för att dölja hans feghet att öfvergifva sin anförare. Vidare upplästes ett bref från d:r Kirk till d:r Seward, hvari åter detta hopp till en väsendtlig del skingras och hvari förordas afsändandet af en expedition till ort och ställe, för att anställa vidare efterspaningar.