Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1867, sida 2

sennor med hvita, ringbeprydda händer deltog i rånet, och hvarför skulle det icke kunna vara sennor Pertena? Ni sade då att ni hade sett hans händer, och om ni nu — — — Jag behöfver inga vidare beris, sade Lydia hastigt, — jag är säker på min sak. — Hum, sade Rafael, — det öfverensstämmer äfven med mitt första sammanträssande med denne herre, och det fattas nu endast att han här, i presidentens egen boning, såsom hans excellens gäst, undersöker våra fickor. — Om ni anställde en visitation hos honom, hviskade; Lydia, — så skulle man nog finna det ölriga af de stulna smyckena. — Det tror jag inte, sade Rafael och skakade på b. ufvudet, — ty den herrn är för slug att underlåta ett så vanligt försigtighetsmåt t, isynnerhet då man redan börjat misstänka hans medhjelpare. Nej, — men jas; skall likväl begagna tillfället att medela hans excellens ert yttrande så att han Ätminstone gör sig närmare underrättad om denna menniska, innan han inlåter sig vidare med honom. Får jag åberopa er? — Jag anser mig skyldig att upprepa min anklagelse i denna menniskas närvaro, sade Lydia lifligt. — Det behöfs knappt, skämtade Rafael. — Vågar man fråga, sköna sennorita, hvad som i detta ögonblick väckt en sådan ifver hos er? frågade Benares, som med en thkopp i handen framträdde till dem båda och gjorde en lätt, afmätt bugning för Rafael. — Bistå mig, sennor, sade Lydia hastigt till sin långe tillbedjare, — denne herre påstår att hans landsmän sakna konstsin