Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1867, sida 2

åt venster. Ian måste nu framför allt först tala med Desterres, för att af honom höra hvad han redan visste af det antydda. Men nu kunde han ej träffa honom, ty presidenten hade tagit honom med sig i nästa rum, och han såg huru båda der lutade sig öfver ett par framför dem utbredda dokumenter och samtalade lifligt med hvarandra. Då han slutligen lyckades komma ifrån Rafael, stod den sistnämnde qvar med korslagda armar och blickade efter honom med ett satiriskt leende. Då kände han en lätt hand på sin arm, och Lydia hviskade med darrande röst till honom: — Det var mannen, som plundrade mig under karnevalan. — Hvilken, sennorita? utbrast Rafael häpen, ehuru med dämpad röst. — Den, som nyss lemnade er, — jag kunde ej se hans ansigte. — Sennor Pertena — — — Ha, min misstanke! hviskade den unga damen, och hennes ansigte blef dödblekt under ögonblickets själsskakning. — Men vid min salighet, jag misstar mig ej! — Men, Lydia, ni kunde ju ej se hans ansigte! — Jag hörde hans skratt, svarade den unga fransyskan — alldeles som han skrattade, då han likasom på skämt gick uppför stegen, som han rest vid mitt fönster och straxt derefter fattade tag i mig, likasom en mördare. Och om jag än skulle lefva i femtio år till, så kan jag aldrig glömma det skrattet. — Det finns ingenting omöjligt mera under solen, sade Rafael med en axelryckning, — och jag tror nu sjelf att ni har rätt. Så mycket veta vi emellertid, att en