Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1867, sida 2

tro, än det lugnade honom. Hvad kunde väl orsaken vara till denna bjudning, och låg något annat derunder än blott vänlig: het? Han skulle hafva kännt sig vida bättre till mods hemma i sin hängmatta Öfversten deremot kände sig vida mer hemmastadd och tullkomligt öfvertygad att han inledt den misslyckade sammansvärjningen så klokt och sjelf hållit sig så dold, att Castilla icke ens kunde ana hans hand dervid, och han hängaf sig nu ute slutande åt den behagliga känslan att vara presidentens gäst; — den lille general Franco bevärdigade han ej med en blick Presidentens gemål emottog gästerna medan Castilla sjelf gick af och till samt än här, än der helsade på någon bekant. Men han undvek hvarje lyckönskan och hejdade hvarje försök i detta hänseende. Bland damerna upptäckte han nu Lydia Valiere, hvilken han ej hade träffat sedan karnevalen, och i det han gick fram till henne samt fattade hennes hand, sade han ränligt: — Min fröken, det gläder mig att åter se er hos mig, och jag försäkrar er att ag har tagit den varmaste del i den förust, som drabbat er. — Ers excellens är alltför nådig, sade len sköna flickan, djupt rodnande, och har jelf så rikligen ersatt mig, att jag ej vet om jag verkligen lidit någon förlust. Man nar visat mig så mycken godhet i Lima utt jag aldrig skall glömma dot. Men detta bofstreck — — — Hlaka menniskor finnes det öfverallt, — hvarför således icke äwen i Peru? sade ydia, — och jag skall endast minnas den dhet och vänlighet, som man visat mig detta land.