Sennor Aquila. Af Gerstäcker.) (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg ) — Som jag hör hafva vi er ifver äfven att tacka, att vi kommit de tjufvar på spåren, som hos den fransyska sångerskan — — I detta ögonblick visado den vakthafvande officeren sig på tröskeln, och medan Castilla hastigt vände hufvudet mot honom och betraktade honom bistert, rapporterade han, med handen vid mössan: — Urs excellens, en sennor befinner sig derute, som kallar sig Manuel Castilla, och anhäller att blifva anmäld för ers excellens. — Manuol? utbrast presidenten hastigt och sprang upp. — Caramba, hvarifrän kommer han? — Skall genast komma in, — genast! Har han då inte sagt er att han är min bror? Manuel, Manuel! — Den gamle herrn hade i detta ögonblick glömt att en fremling befann sig hos honom, och i det han gick fram till dörren, ropade han redan på långt håll till arrieron: — Nå, hvarför står du derute, min gubbe, hittar du ännet inte vägen? Hur mår du, Manuel? — Quien sabe (hvem vet), svarade den gamle arrieron med dessa mäns karakteristiska axelryckning, i det han aftog hatten, gick fram till presidenten och ska) Se II.-T. N:o 82.