utskottets förslag. Den sistnämnde anförde såsom skäl för sin mening bland annat, att en ökad bevillning vore det bästa medlet att inom landet framkalla missnöje mot den nya representationen. Så långt ifrån att kaffet skulle vara en nödvändighetsvara, hvars förbrukning man borde uppmuntra, emedan den skulle minska konsumtionen af bränvin, sökte talaren genom åberopande af generaldirektör Huss arbete i minnet ådagalägga dess skadlighet och att det vore ett ondt, som representationen i stället borde motverka. . IIrr Medin och Pekr Nilsson från Kristianstads län yrkade afslag. Hr Ribbing gjorde åtskilliga påminnelser vid hr Lindströms beräkningar och kunde icke gilla förslaget att räkna bevillningen för 1868 till detta års inkomster, emedan den icke inflöte då. Inflyter den ieke detta år, så skulle för samma år antingen en brist uppstå eller ock ökade skatter behöfva påläggas, ty att genom lån betala andra lån eller de löpande utgifterna kunde talaren icke gilla. Då det således endast återstode att höja berillningen, så hade talaren icke funnit något af de framställda skälen mot den indirekta beskattningen tillfredsställande. Skäål kunde likväl för bådadera anföras och talaren skulle för sin del vara nöjd, hvilketdera man valde, blott lån icke upptoges till bestridande af de löpande utgifterna. För närvarande röstade talaren för bifall. Hr Siljeström trodde det vara möjligt att i denna tråga intaga sin ståndpunkt utan att inlåta sig på frågan om statsfinanserna. Man påstår att förhöjd tull skulle nödga många att umbära bruket af kaffe och socker. Om detta skulle bekräfta sig, så medförde ju icke förhöjningen det åsyftade resultatet. Vinner man åter målet, att erhålla större inkomster, så visar just detta, att dessa artiklar verkligen blifvit en nödvändighetsvara. Och om så vore förhållandet, så beskattade man hufvudsakligen den fattigare delen af befolkningen. Man hade anfört såsom bevis på kaffets skadlighet att bleksot tilltagit i samma mån kaffeförbrukningen s. ökats. Denna slutledning ansåg talaren oriktig. emedan bleksoten härjat lika mycket bland de bättre klasserna, der kaffet icke blifvit så mycket användt. Sockret kostade i en arbetarefamilj vida mer än kaffet, hvadan det icke funnes något skäl att höja tullen ensamt å den förra artikeln. Tullen på dessa artiklar utgör för en arbetarefamilj en beskattning af omkring S rdr pr år, hvilket vore 2 å 3 procent på mkomsten, under det en kapitalist betalar i bevillning blott en procent. Talaren trodde icke att allmänna tänkesättet skulle fördöma representationen hvarken derföre att den tager de arbetande klassernas bästa i öfvervägande eller derföre att den pålägger en högre direkt beskattning. Talaren yrkade afslag å utskottets förslag. Hr Hörnfeldt yrkade äfven afslag Frih. Gripenstedt ansåg frågan riktigt uppställd, då den blifvit skärskådad i sammanhang med statsutskottets utlåtande n:r 60. Statsutskottets utredning i dettta utlåtande visar, att ett absolut behof finnes att vidtaga de föreslagna förhöjningarne, ty denna utredning är uppgjord under förutsättning af denna förhöjning, och ändå visar sig en brist. Tal. ville på det bestämdaste motsätta sig att låna för de löpande utgifternas bestridande. Men hvilketdera beskattningssättet skulle man då använda, det direkta eller indirekta. Man hade påstått det direkta ega ett afgjordt företräde. För sin del trodde tal., att detta beskatiningssätt alltid borde finnas, emedan det vore nyttigt, att folket finge vänja sig vid att synbart bidraga till statens behof, och emedan det borde vara utgångspunkten för bestämmande af den kommunala beskattningen, hvarjemte bevillningen utgjorde grundvalen för våra grundlagliga bestämmelser. Likväl ansåg tal. att man icke bör sätta den för hög, emedan man då lätt råkar på afvägar, alldenstund grunden dertill ej är så menlös som man tror. Den är tvertom ganska inqvisitorisk, emedan den tvingar de skattskyldige för undgående af orättvisor att framlägga sin affärsställning, hvilken för mången kanske är lika helig som brefhemligheten. Såsom en följd deraf uppstår ett intresse att söka så mycket som möjligt undandraga sig densamma för att slippa denna inqvisitoriska undersökning. — En annan svårighet som medföljde den direkta skatten vore, att den på en gång utkräfves. då den indirekta utgår endast småningom, i mån af behofvet af de dermed belagda varorna. De indirekta skatternas ändamålsenlighet kunde fven anses ådagalagd deraf att de förekomma i alla länder. De äro dessutom i väsentlig mån frivilliga, såframt de dermed belagda artiklar äro rätt valda, hvartill hörer, att de ej skola läggas på de absolut nödvändiga lefnadsförnödenheterna; att de varor som skola beläggas med indirekt skatt förekomma i tillräcklig mängd och att de icke lätt kunna smugglas. Alla dessa vilkor inträffa på kafte och socker. IIVad smugglingen beträffade, så skulle den kunna fruktas på den långa gränsen emot Norge, om nemligen tullen der vore lägre; men nu är tullen i Norge betydligt högre än den skulle bli hos oss äfven efter förhöjningen. — En annan fördel af den indirekta beskattningen vore, att den utginge småningom. Derigenom blir den visserligen mera farlig, emedan den lätt kan ökas öfver hvad den borde vara. Men derföre att en sak kan missbrukas, tår man naturligtvis icke vpphäfva bruket; man har blott att i hvarje fall pröfva om den öfvergått till missbruk. Att den i detta fall icke vore ett missbruk trodde tal. vara klart äfven deraf, att skatten i Norge är högre. Den kommer icke heller att trycka så hårdt på den fattigare befolkningen, ty, enligt hr von Troils beräkning, kunde den för hvarje person uppgå till högst 30 å 40 öre om äåret, och att pålägga såsom skatt detta belopp, som lätt nog kunde förtjenas, trodde tal. icke kunna rubriceras såsom missbruk. Man hade sagt att förtullningen af 186S års behof skulle ske i år och att således skatteökning för detta år icke skulle ernås. Tal. trodde icke, att mången kunde disponera så stort förskott, som dertill vore behöfligt. Men om ock så skulle inträffa, så utöfvade det icke något synnerligt inflytande, emedan i stället en ökad inkomst skulle inträffa för 1867. Tal. trodde, att den nya representationen icke borde onödigtvis pålägga nya skatter, men hoppades att den skulle förstå att uppskatta statens behof och icke undandraga sig att bevilja medel till det som är nödigt. Tal. trodde ock, att de af statsutskottet framställda utgifterna verkligen vore nödiga. Om detta vore sannt, så vore klart att dertill fordrades ökade inkomster, och då det af tal. förordade sättet vore det lämpligaste, så hoppades ban att representationen skulle visa det