Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1867, sida 2

honom hemifrän, men det — tyckes icke gå för sig. — Farväl med er! Och utan att vidare bry sig om officcren, giek han tillbaka till gallerporten. — Anfäkta! mumlade den unge officeren förskräckt, för sig sjelf, — presidentens bror — och gubbens uttryckliga order — hvad är att göra? Ilan hade redan förr hört att Castilla hade en broder, ,nere i södern, hvilken var arriero, och som på intet vilkor ville öfvergifva sitt yrke, men han visste ej om presidenten stod på god fot med honom. Och skulle han nu taga på sitt ansvar att afvisa presidentens köttslige broder som en tiggare? Det gick omöjligt an. Gubben kunde ej straffa honom derför att han anmält brodron, det kunde han ej göra redan för folkets skull. Nej, han kunde ej låta honom gå, hända hvad som helst. — SHennorl ropade han efter arrieron, som just ämnade passera ut genom porten. — Amigo? svarade den gamle mulåsnedrifvaren med ett egendomligt sarkastiskt drag omkring munnen, i det han stannade och vände på hufvudet. — Vänta ett ögonblick. Gör mig ondt, men jag har redan sagt er att jag ej kan det. — Jag skall anmäla er. — Ah, det var annat, sade den gamle arrieron, i det han vände sig på klackarne och gick åter in på gården, — jag ber, sennor, säg ingenting annat än , Manuel är derute, och kom sen ut till mig, hans excellens skall ogement glädja sig åt att få helsa mig välkommen, — eller huru? Officeren hade redan vändt sig om och gick uppför trappstegen till verandan.