Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1867, sida 2

mig hos din officer; jag har något att säga honom. Är presidenten härute? — Ja, sennor. — Godt, anmäl mig hos officorn, eller vänta, jag går heldre in genast. — Det går inte an, sennor, jag måste först — — ville soldaten invända. — Ah, prat, utbrast arrieron, — du kan gerna släppa in mig, jag hör till huset, tillade han småleende; — gör nu inga omständigheter, jag vill inte gerna lemna mitt djur så länge ensamt derute. Med dessa ord gick arrieron in på gården, och hela hans yttre visade något så redbart och förtroendeväckande, att soldaterna ej hindrade honom. Deras officer stod ju för öfrigt midt på gården, och presidenten hade gått in. — Hvad vill ni, amigo? sade officeren något förvånad. — Kunde ni inte anmäla ert ärende derute? — Nej, sade arrieron torrt, jag vill bara tala vid presidenten, och han kan väl inte komma ut på gatan till mig. — För närvarande kan man ej få tala med hans excellens, afvisade officeren honom. — Ni kan säga till mig hvad ni önskar, så skall jag framföra det. — Ja, det tror jag nog, smålog mannen, i det han ställde sin fot på den ena trädgårdssoffan och spände sin ena sporre fastare, — men dermed är hvarken jag eller han betjenad. Men, kort och godt, var så god och anmäl mig för hans excellens, och om han svarar att han inte vill tala med mig, godt, då rider jag mina färde. — Hans excellens, sade officeren, utan att röra sig från stället, — har nu ett samtal med en caballero, hvarunder han