Detta falska begrepp om ära representeras åter af en annan hufvudfigur, brukspatronen, och af hans älsklingsson, husarlöjtnanten Emil, som svärmar för sina uniformsnören och för sin elegante vän, baron Stjerne, samt beslutar sig för attresa till Mexiko och ,taga tjenst i kejsar Maximilians här heldre än att qvarstanna hemma, sedan hans syster Fanny blifvit förlofrad med sonen till en smed på fadrens bruk. Bjertast framhållas verkningarne af det falska ärebegreppet i andra aktens sjunde scen, der Thure, kommande från arbetet i smedjan, tillkännagifver för fadren sitt beslut att blifva en nyttig medlem af hans familj och af samhället, men fadren, förtörnad öfver hans plebejiska ide, stöter honom tillbaka. Tvenne andra starka och tillika sanna kontraster har försattaren frambragt genom att skistevis införa åskådaren i tvenne olika slag af familjelif, det ena blomstrande i den hederlige inspektoren Jansons hem, deri arbetets hägn heder, dygd, trefnad och kärlek mellan familjens medlemmar möta honom; det andra framträdande i brukspatronens bostad, der njutningsbegäret, sysslolösheten och fäfängan bära sina naturliga frukter i upplösta familjeband och slutligen i en med ruin hotad ekonomisk ställning. Då stycket troligen kommer att ytterligare gifvas före Sejourens slut, vilja vi icke gå blifvande åskådares intresse i förväg genom att närmare redogöra för intrigen. Vare nog sagdt, att det är Thure, dodågan, som räddar sin familjs ära, då denna är på väg att tillintetgöras genom styfmodrens förhållande till Emils ideal, baron Stjerne, frälsar sin syster från en af brukspatronen planlagd förbindelse mellan baronen och Fanny, samt slutligen afvänder den ekonomiska ruin, hvarmed fadrens hus hotas. I afseende på utförandet, hafva vi redan omnämnt det enhälliga erkännande, som egnats hr Otterström för hans serdeles lyckade och vårdade återgifvande af styckets hufvudperson, Thure Falk, äfvensom den förträffliga uppfattning, hvarmed hr Casper och fru Tillgren utfört inspektoren Jansons och hans hustrus roller. — Hr Boström, som fått sig tilldelad brukspatronens rätt svåra och i flera hänseenden föga tacksamma roll, uppbär densamma med säker och god hållning; ett uppmärksammare aktgifvande här och der på ett tydligt framsägande af rollen hade dock, i publikens intresse, varit önskvärdt. — Leonoras roll synes oss i sin helhet icke passande för fru Boström, som lyckades mindre der det gällde att framställa den koketta, lättsinniga qvinnan än i de scener, der denna ger vika för den till besinning af sin pligt väckta makan. — Fröken Sandberg hade uppfattat Idas roll nästan helt och hållet på samma sätt som Genevidves i , Våra hederliga Landtbor. Någon skilnad bör dock väl göras i framställandet af den förnäma unga fransyskan och den enkla svenska arbetaredottern. Fröken S. är ännu helt ung på tiljan; det bör fördenskull bli henne mindre svårt att, i tid uppmärksamgjord, taga sig till vara för vådan att förfalla i ett visst manr. — De öfriga i stycket uppträdande personerna äro af mindre framstående betydelse. Deras roller återgifvas på det hela taget oklanderligt.