gen — hade lutat sig dyster och tigande mot husets dörrpost och stirrat ned framför sig, utan att egna de förbigående en blick; men detta ord ryckte honom blixtsnabbt ur sina drömmar. — Felipe! upprepade han mekaviskt och liksom förvånad. Han hade ej återsett förrädaren sedan den dag, då han med sina bröder öfverlemnades åt sin nyc herre, och nu, i detta ögonblick, skymtade skurken tätt förbi honom, så nära att han kunnat beröra honom med handen Likasom i en dröm stirrade han efter den flyende, då Rafaels, på hans språk utropade, ord: Håll fast honom, åtorgat honom besinningen, — Håll fast honom! — var det icke denne förrädare, som begått skurkstrecket emot dem, som de hade emottagit likt en broder på hemlandsön, och som till tack derför mördade hans båda bröder? IIål fast honom! mumlade han sakta mellar tänderna, och likt en från bågen afskjuten pil, rusade han efter flyktingen. Felipe hade emellertid tagit kosan åt salutorget, ty i menniskohvimlet derstädes var en förföljelse svår, och der kunde han lättast komma undan. Rafael sjelf skulle äfven svårligen hafva varit i stånd att binna upp honom der, om det ens varit hans afsigt att törsöka en kapplöpning. Annorlunda var det med den snabbfotade indianen, som en gång väl i tarten ej mera kände några hinder och med blicken stadigt fästad på den flyende knappt berörde marken under sina fötter. Han såg ej hvart han sprang, — just i hörnet vid torget stötte han tillsammans med en liten, olycklig kines, som bar på armen en korg med inköpta ägg, kött och grönsa