förekommande uttrycket ,,hufvudsakligt medger om jag uppfattat saken rätt, att ett eller ann ämne kan läsas något tidigare eller senare, ä hvad undervisnings-planen bestämmer, och att större eller mindre kurser än de deri beräknade kunna läsas, men icke att någon del af ett ämn nästan helt och hållet får försummas. Vidare anföres, att ,,under tre års tid mera är 40 olika ämnen under talöfningar blifvit afhand lade, och att derjemte stundom ,,föredrag blisvi hållna. Detta medgifves villigt. Men min an märkning mot försummandet af talöfningar och läsning af dansk-norske författare gällde endas läsåret 1865—1866, ej de 2 föregående åren. Nå: gon vederläggning af mitt påstående har således icke skett. Ty det kan mycket väl förenas, at blott en talöfning skett i hvar och en af de 3 hö gre afdelningarne under förlidet år, men 40 till. sammans under de 3 sista åren. — Att för liter tid blifvit anslagen åt undervisningen i modersmålet, erkänna alla; men tilldess ändring här sker, får man väl försöka att så ändamålsenligt som möjligt använda den lilla tid, som detta ämne fått på sin lott. Förr var icke tiden större, och ändock kunde i allmärhet hvarannan vecka talöfningar hållas. Uppgiften, att en viss lärare ,sällan eller rättare sagdt aldrig hemma korrigerat lärjungarnes hemscripta, är, efter hvad jag med visshet vet icke oriktig och beror icke derpå, ,,att åt genomgåendet af scripta egnats god tid-, ty hvad det beträffar, så hafva lärjungarne sjelfva fått så godt, de det kunnat, uttänka skälen till rättelserna, utan att läraren derom gifvit någon vink eller förklaring. Att båda dessa förhållanden varit en vana under förlidet år och äfven under början af detta, kan jag, stödd på fakta, påstå. Ganska upplysande skulle det varit att få utredt, hvilka de förhållanden äro, som göra rektors tillstånd nödvändigt för de studerande, som med sina målsmäns tillåtelse önska att lära danskonsten. Innan de blifvit uppgifna, kan jag för min del icke finna någon skada hvarken i moraliskt eller fysiskt hänseende följa deraf, att också en studerande inhemtar grunderna till denna, låt vara föga värderika, konst, icke heller torde det förorsaka något afbrott i hans studier. Trots jemförelsen mellan hvad som ferdras för en lärjunge att från läroverks-bibliotheket låna böcker (,lärares begäran och ansvar-) och en annan person (,godkänd säkerhet) kan jag icke inse, att den tolkning af föreskriften, som på senare tider gjort sig gällande, är rätt. Ty meningen är väl, att de studerande skola begagna bibliotheket dels för sina studier, dels för att hemta förströelse och vederqvickelse, och detta uppnås icke, om en lärare skall vara nödsakad att, hvarje gång en bok lånas, medfölja låntagaren till bibliotheket. Detta hvad angår lagens anda. Äfven dess bokstaf torde blifva uppfylld, om en lärares borgensförbindelse antoges såsom tillräcklig. Ty om en lärare gifver en sådan, innebär ju detta på samma gång, att han önskar, det den ifrågavarande finge låna böcker (,,begäran-) och tillika försäkrar, att dessa ordentligen skola äterlemnas (,,ansvar). För en person utom läroverket åter fordras antingen penningar eller ock borgensförbindelse af en känd person, om ock icke lärare. . Hvad angår de meddelade rättelserna, vågar jag påstå, att de ej äro selaktiga, och erkänner det då först, när bevis derpå blifvit anförda. Att ,afsigten med dem skulle vara en insinuation mot berättelsens ärlighet, förneka vi på det allvarligaste. Om tryckfel förekomma i en bok, om sättaren vid läsningen af manuskriptet tydt några bokstäfver och siffror orätt och dessa fel undfallit vid kerrekturläsningen, brukar man väl derför beskylla författaren för oärlighet i sina uppgifter, äfven om meningen genom dessa tryckfel skulle blifva helt och hållet motsatt den, som författaren velat — och till något sådant missförstånd kunde icke de anförda tryckfelen leda —? Och om nu utgifvaren tänkt att i nästa årsberättelse rätta tryckfelen i en föregående, men en annan före: kommit honom, kan han väl derför beskyllas för oärlighet? — Min afsigt med rättelsen var, att tvenne af dessa tryckfel icke skulle andragas såsom bevis mot mitt påstående om talöfningar etc., och hvad de 2 andra angår, så torde hvarje läsare sjelf rättat dem utan något påpekande. Att med undantag af kroppsagan det öfriga varit , dels grundlöst, dels ganska obetydligt, förnekar jag också. Ty tills man genom öfvertygande skäl, genom fakta, bevist, att jag haft orätt, vidblifver jag den åsigt, som uttalats i uppsatsen i Handelstidningen N:o 68. ,Grundlöst är det icke efter de fakta, som blifvit mig meddelade; icke heller , obetydligt, ty till principen måste hvarje brytande af lagens föreskrifter betraktas lika vigtigt, om också följderna kunna vara mer eller mindre betydande. Icke heller har missbruket af kroppsaga varit betydligt, och det är med nöje, vi erkänna, att kroppsaga efter den nu varande rektorns tillträde till denna befattning i så förvånande grad aftagit. Den tänkande delen af samhället är honom också stor tack skyldig, derföre att han hellre genom ett än mildt, än strängt och förkrossande tilltal söker att vända de ungas sinnen till det rätta, att lära dem sjelfva inse, huru vigtigt det är att vandra på dygdens väg, än genom aga tvinga dem dertill, ty genom det senare sker vanligen ej förbättring, utan i stället uppkomma bitterhet och hat. Också veta vi, att det alls icke varit med hans begifvande eller vetskap, som en och annan ung lärare kanske något öfveriladt användt aga. Hvarföre jag påpekade detta, var, att jag önskade, att Göteborgs högre elementarläroverk skulle också i denna punkt fortfarande få behålla det rättvisa angeende, det, jemfördt med andra läroverk, eger. Det är också derföre, jag omnämner benägenheten hos en viss person, som utan att vara lärare dock får räknas till läroverket, att använda aga, och hvarpå helt nyss ett prof skett, hvilket jag ej vill draga inför allmänheten, viss om, att sådant icke mer inträffar. Hvad som i slutet af uppsatsen menas med yförhatliga och demoraliserando model kan jag icke fullkomligt förstå. Om rektor öppet frågade lärjungarne om en eller annan sak, om hvilken han genom ett besök ej kan få fullkomlig upplysning, torde ingen kalla det förhatligt och demoraliserande. Jag slutar nu med det förklarande, att min afsigt med den förra uppsatsen endast var att få de öfverklagade förhållandena rättade, icke någon klandersjuka eller begär att på något sätt vilja nedsätta de personer, som deri varit åsyftade. Göteborg den. 1 April 1867, O. s. a. Om fiskodling. I tidningen Dalpilen läses irom föl