Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1867, sida 2

spegel; ett par stoppade nedsmutsado fåtöljer stodo i hörnen, en krona med fem afbrutna och tre hela armar hängde i taket, och framför fönstren prålade broderade, ehuru ej sedan månader tvättade tyllgardiner. Framför de båda sofforna stodo mahognybord. Men praktmöblerna hade ej räckt till för det nu mera af en annan slags publik besökta rummet, och egaren hade synbarligen ej haft råd att fylla det som fattades, så att det passade till det förut befintliga, och sålunda intogs den öfriga delen af ruminaet med simpla träbord och bänkar, hvilka torde varit upptagna om aftonen, då rörelsen i dessa nästen egentligen började. Nu mot middagen, och under den varmaste tiden på dagen, var salen jemförelsevis tom, endast ett par fräcka qvinnor hade slagit sig ned i den ena soffan framför ett af mahognyborden, och en kines uppdukade just deras måltid på smutsiga porslinsfat. Men vid det första träbordet sutto tre peruanska matroser vid en flaska vin och pratade öfver halfva rummet med en af qvinnorna, som gaf dem snäsiga, föraktfulla svar, och på en af träbänkarne — — — Vid Gud, det är han! hviskade Rafael sakta, i det han fattade sin följeslagares arm. — Den der karlen der borta med halmhatten bredvid sig på bordet. — Är ni säker derpå? — Jag har endast sett honom en enda sång, men jag vill våga mitt hufvud att ag ej misstar mig på denna galgfysiogiomi. — Han har verkligen ett ansigte, som nan inte kan glömma så lätt, då man ett det en gång. Allons således, monsieur,