Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1867, sida 2

brukat gå med sin förre herre. Han kände igen henne på en ljusgrön skylt med eldröda bokstätver, som isynnerhet tängslat hans uppmärksamhet, emedan han påstod att de röda tecknen på den gröna ytan glimmade likasom eld. Nu blef det lätt för honom att utpeka husct, der han st hade sett italienaren. Korta röda jalusier hängde framför fönstren, det var med få ord ett af dessa usla nästen, som i sig förena alla laster och det sämsta slödder, och naturligtvis var det en kines, som förestod rörelsen. Öfverhufvud funnos en massa kineser i närheten af salutorget, och der en smutsig, ruskig boning mötte den förbigåendes blickar, der kunde han ifven vara förvissad att finna det-gula, platta, uttryckslösa ansigtet af någon bland let himmelska rikets söner, alltid sysselsatt med något osnyggt arbete. Atven detta hus såg så ruskigt ut, och en så osund, varm dunst framträngde derirån, att den förfinade fransmannen ej i örsta ögonblicket kunde bosluta sig för utt inträda. Han hade redan gått förbi illsammans med Rafael, och emedan täta zardiner hängde framför alla fönstren, cunde man cj urskilja hvad som föregick det inre. Indianerna följde dem i en samlad grupp, nen en af dem smög sig hastigt fram till lafael, och i det han pekade med handen not de redan omnämnda fönstren, hviskale han: — Der är huset, — hvarför gå vi inte n? — Ja, min vän, sade fransmannen, hvilcen genom indianens rörelse förstod hvad an sade, jag vet, men att gå in i det der ästet, betyder detsamma som att förders