dan tid kunna få förblifva vd obligatorisk katekestäsning, men kroppsöfningarnes bedrifvande i skolan fortfarande få ske efter godtycke, efter råd och lägenhet? Skulle man väl i detta fall låta allmogens fördomar eller oförstånd diktera besluten? I sådant fall borde man ju aldrig ens hafva stiftat någon skollag. Detta blott om en fråga. Men andra och större skolfrågor stå på dagordningen. Det gäller trågan, om folkskolan skall vara en medborgerlig och kommunal anstalt, eller om den skall förblifva ett bihang till kyrkan, en katekesläsningsanstalt, underlättande presterskapets besvär vid nattvardsläsningen. Det gäller frågan, om folkskolan skall förblifva en slags filantropisk lagbestämmelse af de högre klasserna för det der ,folket. Det gäller frågan, om uppfostran och undervisningen der skola ordnas efter de gamla kyrkliga skolteorierna eller enligt samhällets i sednare tider ökade behof på allas medborgerliga samverkan till dess bestånd. Det gäller en mer eller mindre direkt bestämmelse af folkskolans ändamål, — detta ändamål som vår närvarande folkskolelag icke vågat göra till föremål för någon särskild paragraf, under det att dock andra folk, norrmin, schweizare m. fl. ganska bestämdt i sina folkskolelagars första paragraf angilvit detta ändamål, och detta i medborgerlig riktning. Dessa och dylika frågor komma att vid denna riksdag behandlas. Vår sjelfkännedom, vår sjelfkänsla, vår framtidskänsla komma att taga intryck af den anda och det sätt, som dervid göra sig gällande. Röster komma utan trifvel att höjas, som önska att skolan måtte få förblifva i ro, d. v. s. in statu quo, och de sednare årens nya ordningar få pröfvas. Men detär ock att hoppas, att den nya riksdagen, med all den varsamhet som bör utmärka dess första steg, deck skall gifva tillkänna, i hvad riktning den vill föra den allmänna folkappfostran och göra detta med den bestämdhet, att man vill veta, hvad man för framtiden har att vänta sig. Särskildt är att önska, att den i fråga om folkskolans förhållande till kyrkan sattar sådana beslut, som kunna närma det medborgerliga lifvets tordringar på skolan till uppfyllelse. De närvarande förhållandena göra nemligen sådana beslut mera önskvärda och nödvändiga än någonsin. Ingen kan misskänna det nit, som den närvarande ecclesiastik-ministern utvecklat för folkskolans förbättrande i många fall. Men den allt starkare tonvigt som på vissa håll lagts på kyrkan såsom den, till hvilken skolan bör sluta sig, och detta tillochmed mera än förr, för att kunna vinna stöd och styrka, har oroat mången, som just i en sådan skolans ställning fruktar faror ör dess utveckling i rätt riktning. Det har icke kunnat undgå dem, som med uppmärksamhet följt arbetet för folkskolan under de sednare åren, att sträfvandet att i skolan ingjuta en viss kyrklig anda blifvit allt uppenbarare. Till en början röjde det sig i den annars varmhjertade berättelsen om utlandets religionsundervisning, som utdelades på allmän bekostnad, — en berättelse, hvari den preussisktkristlige Fredrik Wilhelm den fjerdes kyrkliga nit lofprisades och de preussiska skolregulativerna citerades såsom en at detta århundrades förnämsta troshandlingar, allt under det att Pestalozzis nitälskan angass såsom på sätt och vis mindre kristlig. I den tidskrift för folkskolan, som i fjol började utgifvas med offentligt understöd, framträder denna riktning likaledes. De preussiska skolregulativerna framställas der såsom mönsterstadgar, mot hvilka man endast har några mindre detaljanmärkningar att göra, och i en uppsats under detta år röjer man en motvilja mot fordringarne på folkskolans ordnande enligt det borgerliga lifvets anspråk, som vittnar om att, på samma gång som man vill ställa skolan i ett ännu närmare förhållande till kyrkan, man till återtjonst äfven vill inom skolan gifva intoleransen ett stöd. Det vore, som sagdt, orätt att missinna detta nit. De närvarande förillandena med all deras rörlighet ira inom sig hvarjehanda faror, mot hvilka man väl må i tid söka ett skydd i en säker ställning. Men vi frukta, att man misstager sig, om man i statskyrkans skydd anser sig finna denna trygghet. Det kyrkliga är icke det kristliga, itminstone icke det enda sanna kristliga. Våra svenska förhållanden äro dessutom nelt andra än de preussiska. Skolan benöfver ej här ordnas i reaktionär riktning. Det finnes ingenting som med skäl kan anses böra föranleda skolans målsmän ill sådant. Här behöfves tvärtom all möjlig aktion, all möjlig verksamhet att öra henne framåt i den medborgerliga riktning, hvari hon i de flesta andra länder af sundare inre förhållanden redan verkar. Det är en början till ett afgörande i detta all, som man af den närvarande riksdazen väntar. Förhoppningarne grunda sig illochmed på de åsigter i detta fall, som m och annan af de kyrkliga ledamöterna pi u riksdagen uttalat. Vi erinra t. ex. om s: iskop Beckmans nyårshelsning i fjol tilll: — — L ——