Gustaf Sellman. ö ,Fåfängt biter tidens tand sig slö: det som dödfödt är kan aldrig dö, saknar dock odödlighetens lycka. Blott det friska lefvande förgär, tills det åter lefvande uppstår, för att jorden eller himlen smycka. Redan innan dödsklockans manande ljud den 26 sistlidne Mars bebådat att en like lemnat det jordiska, hade det bevingade ryktet kringburit den oväntade underrättelsen i staden, att en af dess prestmän aflidit. Ibland det stora antalet af åhörare, som i den bortgängne sakna en älskad lärare, och bland de talrika vänner han under sin verksamhets tid härstädes förvärfvat, framkallade detta hastiga dödsbud en djup sensation. Samma dag meddelade stadens tidningar för sina läsare med värdiga och sanna uttryck afsaknad och deltagande, att komministern vid Kristine församling herr Gustaf Sellman vid 43 års ålder slutat sin jordiska bana. Då vi erfara, att kraftiga och verksamma menniskor, hvilka med lifvad håg och hoppfullt sinne sökt att verka för det goda, sanna och nyttiga på jorden, gå bort i sin bästa ålder; då vi se, huru de ömmaste jordiska band smärtsamt slitas af döden; då erhålla vi påminnelse om skriftens ord, ,att Guds vägar icke äro våra vägar och Hans tankar icke äro våra tankar, men tillika den tröstande aning, att lifvets och dödens IIerre genom sin milda försyns ledning, i enlighet med sin gudomliga ordning och en högre vishets kärleksrika afsigter, alltid och förnämligast har menniskans eviga väl till ändamål. Under de 7 år den hädangångne lefvat och verkat inom detta samhälle har han genom sitt vänliga umgängessätt, sitt okonstlade och flärdfria väsende i förening med lyckliga predikogåfvor vunnit mångas tillgifvenhet och kärlek. Fri från all sekterisk ofördragsamhet, framstälde han kristendomens heliga sanningar mindre som ett konstladt system med vetenskapliga anspråk, än som en lära för lefvernet, en vägvisare till Kristi efterföljelse och lättfattlig äfven för den enfaldige. Hans predikningar, utmärkta för en enkel, okonstlad vältalighet, utförda med en melodiskt välljudande stimma, afhördes gerna och med uppbyggelse; de väckte åhörarnes allvarliga eftersinnande och lände till deras förbättring. Med intresse omfattande allt, som afsåg fosterlandets väl, och hyllande grundsatsen, att Gud kan dyrkas allestädes, hörde man honom mången gång predika inom de slutna lederna af de unge män, som frivilligt öfvat sig i vapnens bruk till fosterlandets försvar. Såsom ett tacksamt erkännande af denna välvilja deltog äfven en afdelning af skarpskyttekåren, iklädd paraduniform, i det långa sorgetåg, som