Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1867, sida 2

19) 54 OA Sy) 144 Dan Pe Öå, SVT hotar godsegarne i de polska provinser, som Ryssland tagit i besittning. Alla godsegare, hvilkas egendomar blifvit tagna i beslag med anledning af upproret 1563, eller som, på grund at detta uppror, sett sig nödsakade att gå i landsflykt, skola hafra försält sina gods före den 1 Pebr., 1568. Dessa egendomar, hvilka lära upp-m gå till ett antal af 20,000, kunna hädan-f: efter endast få innehafvas af ortodoxale ryssar. Bland de personer, som genom p nationalitet och religion äro qualificeradess att köpa dessa gods, draga emellertid delh aktningsvärdaste i betänkande att på detta ss sätt draga fördel af sina medmenniskors sr olycka, under det de, som icke fråga efter a sådane skrupler, ännu hålla sig tillbaka, : dels af fruktan för de förra egarnes eller d deras vänners hämnd, dels emedan dess hoppas, att dessa gods, som redan betyd-d ligt fallit i värde, skola falla ännu mera, lå ryska regeringen utbjuder dem på auktion. Under dessa omständigheter kan a nära nog ingen af de godsegare, som skola k underkasta sig denna tvungna försäljning, !n finna köpare. Det är således i ordets tfulla mening fråga om en konfiskation, e och öfver 20,000 familjer motse med detta la års utgång sin fullständiga ruin. Ryskals regeringen kan genom en simpel ukasI frälsa så många olyckliga från deras ängsll lan samt skänka dem lugn och trygghet; b dertill behöfves alldeles icke, att denna t regering först träslar någen öfverenskommelse med vestmakterna, och den har icke af nöden att dela äran med dem, då den kommer dessa olyckliga till hjelp. Ilärmed bör ryska regeringen börja, innan vilg kunna tro på de ädla känslor, som denna regering låter påskina, så snart det är fråga em sultanens undersåter. Lolackerna äro åtminstone lika goda kristna som kandioterna och thessalonikerna. För kort tid sedan dog i Petersburg en 85-årig gubbe, ryske majoren grefve sa Ludvig Karloritsch de Ligny-Luxembourg, som sednast fungerat som polismästare il, staden Luga. Tidningen ,Golos innehål-Al ler om honom följande: ,,Den aflidne hade f något af de sista åren under förra århundradet kommit till Ryssland med sin fader, grefve Charles de Ligny-Tuxembourg, It f. d. fransk öfverste under Ludvig XJI:s sj 1 f — — SC2 Oo — —— — regering och siste representanten af den yngre linien utaf det en gång högt berömda hertigliga huset af samma namn. Under det han, före sin emigration, il. Frankrike kommenderade ett kasalleri-s regemente, hade en sergeant vid detta regemente, hvilken af honom var mycket omtyckt, af något skäl deserterat, men blef gripen och dömd till döden. Grefve Charles reste genast till Paris, och på hans förbön benådades sergeanten. Många år förflöto derefter; grefve Charles hade under revelutionen förlorat sin egendom och emigrerat till Ryssland. Hos hertigen af Wirtemberg, som i Frankrike lärt känna grefven, rönte han ett vänligt mottagande. Hans son, den nu aflidne grefvo Ludvig, blef stabsryttmästare vid Yschernyschews flygande kolonn. I slaget vid Leipzig eröfrade han en fransysk fana och öfverlemnade densamma till chefen för den kår, till hvilken Tschernyschenvs kolonn hörde. Denne chef var Bernadotte, då kronprins af Sverge. Intagen af den unge officerens mod, frågade Bernadotte efter hans namn. Då han erfor detta, omfamnade han honom med tårar i ögonen och sade, under det han prydde hans bröst med svärdsorden: ,,Helsa er far trån den sergeant, hvilkens lif han en gång räddade. Våra öden hafva sedan dess förändrats, men jag hoppas, att vi ännu en gång skola återse hvarandra. Då Bernadotte uppsteg på svenska thronen, inbjöd han grefve Charles de Ligny-Lukemhorry till sitt hof, men gubben, genom samiljeband fästad i Ryssland, kunde icke besluta sig för att begagna sig af inhjudningen. Han erhöll då kommendörgraden af Wasa-orden och en lifstidspension. Grefve Ludvig, som uppfostrades tillsammans med prins Adam af Wirtemberg, var en mysteriös personlighet, och underliga rykten hafva tidtals om honom varit( i omlopp. Enligt dessa skulle han ickel hafva varit någon mindre än den olycklige dauphin Ludvig XVII. Notoriskt är, att han vid de allierades intåg i Paris år 1814 föreställdes kejsarinnan Josephine, som lofvade att draga försorg om hans framtid. Kejsarinnan befallde honom komma till sig den påföljande dagen, men olyckligtvis dog hon helt plötsligt natten derefter. Detta faktum berättas, under tydliga anspeglingar på dauphin, i ,,en pairs af Frankrike memoirer. Förtrogna vänner till grefve Charles veta att berätta, det han under det värsta skräckväldet en gång varit kallad till Josephine Bauharnais och der sammanträffat med madame Tallien. Dessa damer bådo honem taga ett barn under sitt skydd, öfver hvars börd de lofvade att framdeles lemna honom upplysning. De gåfvo grefven penningar och ett pass samt beredde honom tillfälle att lemna Paris. Vid gränsen väckte barnets likhet med den som död ansedde dauphin starka misstankar; de begge flyktingarne arresterades och voro fångna öfver ett år, ända intilldess Josephine och madame Iallien omsider lyckades förmå den dåvarande inrikesministern, Cochon, att försätta dem i frihet. En underbar omständighet är äfven, att grefve Ludvig de Ligny-Luxembourg aldrig kunnat förete 9 A41 Yfvaor hanoc : OAU: Ana.