Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1867, sida 3

2 Ä —1 4t10 OMM 1 161e7411—1— Passagerarne asgingo, märkligt nog, på Amerikas frihetsdag från Stavanger med, den lilla slupen, som kallades Restaurationen. De passerade engelska kanalen och kommo efter några dagar in i en uthamn Lisett, på engelska kusten, hvarest de ankrade och lågo öfver till nästa dag. Det säges att de började sälja bränvin, som här var en förbjuden vara, och då de derigenom utsatte sig för fara, gingo de i all hast åter till sjös och styrde med det lilla svaga fartyget ut på verldshatvet. tingen det nu var till följd af den felaktiga beräkningen att träffa passadvindarne eller af skepparens okunnighet eller ock af motvind, vet man icke; nog af, våra äfventyrare kommo åt söder och så långt, att de anlände till Madeiraöarne, . som tillhöra Spanien. IIär funno de en tunna madciravin flytande på hafvet, den de halade till sig och började smaka på dem goda drycken. Då hela manskapet, såsom man kunnat förutse, blef beskänkt, kom skeppet drifvande som ett pestfartyg in i hamnen, utan kommando och utan att hissa flagg. Det ropades till dem från ett tyskt fartyg, som låg på redden, att ifall de ej ville helsas af fästningens kanoner, som redan vero riktade mot dem, måste de ögonblickligen hissa flagg. En af passagerarne fick slutligen fatt på flaggan och hissade den. Tvenne af ställets tjenstemän, förmodligen tullbetjenter, kommo ombord för att göra sig underkunniga om sammanhanget. Man egnade dem sedermera under deras uppehåll på Madeira mycken vänskaplig uppmärksamhet. Amerikanske konsuln var mot dem mycket förekommande och lät ett par betjenter följa dem omkring i staden, der de fingo se de vigtigaste ställena, till hvilka den gamla namnkunniga katedralkyrkan naturligtvis hörde. Amerikanske konsuln försåg fartyget med proviant och gaf hela sällskapet, före afresan, en afskedsmåltid. De hade anländt på Thorsdagen, och följande Söndagsafton lättade de ankar; under utse ingen från hamnen gaf fästningen dem hederssalut. nder tio veckors tid kämpade det lilla goda fartyget mot Atlantiska hafvets vågor under omvexlande motvind och stormar. Man mötte nemligen 4 orkanlika stormar, af hvilka alla besynnerligt nog inträffade på 4 efter hvarandra följande Fredagar. För öfrigt föreföll intet anmärkningsvärdt; alla voro friska och ingen dog på resan. Ett barn föddes på öfverresan, nemligen den nuvarande mrs Margrethe Atwater, som pu bor i Chicago, och de voro således 54 till antalet, då de efter den äfventyrliga och farliga resan landade i Newyork. Det var emkring kl. 10 en Söndagsförmiddag, 14 veckor sedan de lemnat Stavanger, som de i Oktober månad anlände till Newyork, och detta kan anses för den längsta tid något fartyg har varit på öfverresan. I Newyork väckte det allmän förundran att norskarne hade vågat sig öfver det vida hafvet på ett så litet fartyg, hvilket hittills var oerhördt. Antingen af missförstånd eller för det de icke kände Förenta Staternas stadgar voro de ett större antal passagerare ombord än lagen tillät, hvarför beslag lades både på skepparen och fartyget med laddning. Men i betraktande af skepparens obekantskap med de amerikanska lagarne, blef qvarstaden Vpphatd, skepparen frigafs och egarne återfingo både fartyg och laddning. De förlorade dock betydligt vid fartygets försäljning, som ej inbringade dem mera än 5 å 600 dollars. Vid ankomsten till Newyork voro de flesta af utvandrarne utblottade på nästan allt — hade hvarken mat eller penningar, och då detta blef kändt i Newyork, strömmade amerikanarne ned till bryggan för att se dem, och de gåfve dem penningar så att de kunde köpa det nödvändigaste. Efter ett par dagar voro de så lyckliga att träffa en landsman, som de kunde tala med, nemligen den förut nämnde Eleng Peerson. Han var sjelf qväkare och vände sig derför till sina trosförvandter, en sckt, som behöfvande vanligtvis aldrig fåfängt anropa om hjelp, samt lyckades samla så mycket för sina landsmän, att de kunde komma till Rochester, hvilket då kostade 6 dollars för on. Skepparen Lars Olsen från Stablef i Newyork, styrmannen Eriksen Bergen reste tillbaka till Norge; manskapet igt bestod af utvandrare. Några af sällskapet bosatte sig i Rochester, och bland dem en Lars Larsen, som egentligen betraktades såsom sällskapets ledare och den ende, hvilken förstod litet engelska. Han dog der för flera år sedan, och några af hans familj bo ännu der, under det andra deremot nu vistas i Chicago. Resten af sällskapet köpte land 5 mil från Rochester i Kendal och Morri Counties, hvarest de betalade 6 dollars pr akre för s. k. spekulantjord. Hit ankommo de i November månad, just vid vinterns ankomst. Landet deromkring var då för tiden litet bebygdt och det var ej godt att få arbete, men nästan ännu värre att få bostad. Tjugofyra af dem fingo tillsammans ett hus af stockar, hvilket var 20 å 24 fot i storlek, och deras ställning i denna trånga koja var allt annat än behaglig. Männen fingo nu arbete, bestående i att tröska hvete, och erhöllo såsom betalning hvar 11:te bushel af det tröskade. Följande år började de rödja sin egen jord; men då denna var bevuxen med stor skog, så gick det mycket långsamt att rödja för de stackars emigranterna, som icke voro vana att hugga i de nästan ogenomträngliga amerikanska ckeskogarne. Det andra året hade dock hvar och en af utvandrarne 1 å 2 akres land besådda, så att de nu kunde emotse den förhoppningsfulla tid, då de sjelfva skulle få inhösta hvad de behöfde till lifvets uppehälle. De första 4 å 5 åren voro dock onekligen mycket svåra och pröfvande för de stackars menniskorna. Det gick dem, såsom det sedan har gått så många af deras efterkommande landsmän: de önskade sig många gånger tillbaka till det gamla fattiga Norge, men kunde ej resa hem af brist på nödvändiga medel; och till och med de, som kunnat bestrida återresan, ville ej komma hem med tomma händer — de visste hvad det ville säga. Dock, genom hjelpsamma grannar och eget arbete fingo de efter hand så mycket af den rika jorden uppodladt, att de icke allenast kunde lefva af skörden utan till och med lefva bättre än i Norge; och deraf kom sig att deras bref till det gamla hemmet uppmuntrade andra norska bönder att söka sin lycka i Amerika. De reste dock för det mesta få och få och togo vägen dels öfver Göteborg i Sverge och dels öfver Hamburg eller Havre, hvarifrån ofta fanns skeppslägenhet till Förenta Staterna. En af dem, som reste öfver Göteborg, en man vid namn Gjert Hovland, skref åtskilliga bref hem till sina vänner i Norge; dessa bref blefvo flera gånger afskrifna och kringskickade i många trakter af Bergens stift. År 1835 gjorde en af de första utvandrarne, vid namn Knud Slagvigen, en tur tillbaka till Norge, och menniskorna reste då långa vägar för att få tala vid honom. På detta sätt började Amerika att blifva allt mer och mer bekant för menige man i Bersgens och Kristiansands stift, och följden var att 2:ne emigrantskepp afgingo år 1836 från Stavansger och 1837 ett från Bergen till Amerika. Dessutom afreste nu många personer öfver Göteborg soch Hamburg. Innan vi nu taga afsked från det första emissrantskeppet från Norge, vilja vi ej neka oss nöjet latt med ett par ord omnämna de ännu qvarlefvande af detta sällskap, som med så mycken utnållignet banade väg för den norska utvandringen. i det gamla setlementet vid Rochester, Newyork, bo ännu tvenne familjer af dessa utvandrare, nemsligen Henrik Kristoffersens och Olaf Johnsens, I hvilka nu naturligtvis äro i mycket goda förmösgenhetsomständigheter. Nils Nilsen, som tillhördo manskapet ombord på slupen, bodde der äfven i 121 år, men flyttade derpå till det norska setlemenstet vid Foxriver i LaiSalle County, Illinois, hvarsest han nu har bott i 20 år. Han och hans fas smilj lefva ännu och han har en af de präktigaste landtegendomarne der på orten. Så vida man vet, lefva nu endast 13 personer affda första A untvandrarna DNaras infödda aftav. —