Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1867, sida 3

eller annat hänseende märkliga orter, som röjer sig hos svensken, under det att begäret att lära känna andra länder genom resor blifver allt allmännare och starkare. Då man färdas i vårt land begagnar man sig af en jernvägskupå eller en ångbåt, och far för öfrigt ofta nog med halft tillslutna ögon eller fördjupad i kallprat med någon reskamrat. Man ieser, allmänneligen taget, för att komma fram och ej för att lära känna landet; få begagna sig af de tillfällen att studera land och folk, hvilka ännu stå dem öfriga, som betjena sig af de moderna kommunikationsmedlen, och ännu färre äro de, som betjena sig af de sortskafiningsmetoder, hvilka de materiella reformernas anhängare med en viss tisk öfverdrift kalla antidiluvianska, få lira känna mera af Sverge smala remsa, som den frustande ånghästen passerar. Fosterlandsvänner med varma hjertan och öppna sinnen för naturens, hiskoriens och folklifvets vexlande företeelser, som icke göra sig brådtom, när de ge sig ut på resor inom Sverges gränser, utan, lemnande den vanliga s i vagn eller på hästryggen eller till fots das omkring dit hågen drager dem, dröjande der, hvarest något finnes, som förtjenar att studeras, gifvas visserligen ännu, men deras antal är ej stort. Och ytterst i far, att någon sådan resande allmängör sina upptäckter och iaktta elser, då deremot så många af de svenskar, som följande den vanliga sträkvägen besökt de mest bekanta orterna i vår verldsdel, skynda sig att publicera sina reseminnen, om än dessa för de flesta läsare icke kunna innehålla något nytt. Huru rika frukter ej blott för den resande sjelf utan äfven för allmänheten resor, företagna inom Sverges gränser, kunna bira ha de reseskildringar visat, som Linnt, Geijer m. fl. af den förflutna tidens stora män lemnat. ,En Iledereise i Viborg-Egnon skildrar en resa af det åsyftade slaget företagen af förf:n, den berömde danske humoristen M. Goldschmidt. Den kärlek för fosterlandets stora historiska minnen, för hvad som sagan och sången meddelar om dess forntid, liksom det varma intresse för landets natur, kulturförhållandena och solklifvet i alla dess skiftningar och den intelligenta och oförvillade uppfattning af de företeelser, hvilka iakttagas, som detta lilla arbete öfverallt röjer, utgöra just hvad som företrädesvis erfordras hos den författare, hvilken företager sig att göra allmänheten närmare bekant med en viss trakt, som han studerat. Vi nyttja med flit ordet studerat, ty detta uttrycker bäst det sätt att gå till väga, som måste förutsättas, så ramt skildringarna skola blifva lefvande, tillförlitliga och lärorika; den resande, hvilken ej begagnar alla källor till upplysning, som äro att tillgå, hvilken låter afskräcka sig af mödor, svårigheter, ogenhet och förchällsamhet eller andra hindrande omständigheter, är ej rätta mannen att komma underfund med det märkliga, karakteristiska och i nationellt och kulturhistoriskt hänscende betydelsefulla, som utmärker vissa trakter. Och em sådan resande skulle aldrig kunnat prestera hvad herr Goldschmidt här har lemnat. Förf. för läsaren först in i den gamla jutländska staden Viborg, till hvars historia han lemnar ganska rikhaltiga och i kulturhistoriskt hänseende vigtiga bidrag, grundade hufvudsakligen på uppgifterna i Eriksens krönika. Sedan meddelar han en beskrifning på domkyrkan och en öfversigt af dess historia. Detta har särskildt intresse för oss svenskar, då stor likhet lär finnas mellan detta gamla tempel och den ännu äldre katedralen i Lund — en likhet, som sträcker sig ända derhän, att för några år tillbaka farhågor uppstodo samtidigt för att de begge domkyrkorna skulle störta in. Fråga blef i Sverge om Lunds katedrals restauration och i Danmark om Viborgs; såsom ett alternativ framställdes i begge länderna idcen att låta nedrifva den gamla kyrkan och i stället uppföra en ny. Hvad det lundensiska templet angår, är det afgjordt, att det skall repareras, men höga vederbörande ha i åratal funderat på huru och till hvad utsträckning reparationen skall utföras och ännu ej fattat sitt beslut. Hvad Viborgs domkyrka beträffar, så uppfattades dess reparation såsom en statsvigtig sak; man betraktade frågan från nationell synpunkt och tillade det gamla templet nära nog en symbolisk betydelse jemte den, sem det egde i religiöst och konstnärligt hänseende. En subskription kom till stånd, tack vare den danska fosterlandskärleken och allmänandan, och medelst de sålunda erhållna tillskotten börjades reparationen. Men nu inträffade det egna förhållandet, att man under det att arbetena pågingo småningom kom underfund med, att den gamla kyrkans beskaffenhet var sådan, att, med undantag af kryptan, intet af densamma kunde bibehållas, och man har således i stället för att restaurera den gamla måst besluta sig för att helt och hållet uppföra en ny kyrka, som torde komma att öfvertuäsla sin föregångerska i arkitektonisk skönhet. IA (21t. 66