Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1867, sida 2

staden såsom brottslingarnes egendom. Deremot protesterade visserligen Rasacl, som ej ville se den stackars gumman beröfvad allt, — men förgäfves. — Nin värde sennor, sade tjenstemannen torrt, — denna expedition kostar staten betydligt, och undersökningen utföres icke heller gratis, så att vi måste hafva något hvartill vi kunna hålla oss. — Godt, sade Rafael, — då ber jag er ut åtminstone lemna qvar den här bruna on. — Gör mig ondt, men det kan jag ej. — Det är likväl skäl att göra det, sade den unge mannen, — ty annars blir ni tvungen att skicka henne hit ut igen. Denna ko är nemligen min egendom; jag köpte henne i går af mulatten och betalte henne kontant; — karlarne, som följde mig hit ut, kunna intyga det, och jag skänker henne nu till den gamla gumman. — Hm, det är en annan sak, sade tjenstemannen; — skada på kon; hon är den bästa at alla, och den gamla pulverhexan förtjenar henne inte. Men ni kan naturligtvis göra hvad ni vill med er egendom. Drif kon åter in i corral och stäng inhägnaden, så att hon inte kommer ut. Rafael gick nu åter in i huset och sade till gumman, att han hade skänkt den i går köpta kon åt henne, — men hon hörde ej på honom. Hon satt sammankrupen i sin vrå och stirrade på det uppbrutna golfvet. Rafael ämnade gå närmare intill henne, men hon ryggade tillbaka med ett skri och sträckte sina skrumpna händer afvärjande emot honom. Han insåg att han ej kunde uträtta något hos gumman, och han gick derför in i ett af de närliggande husen, för att der