och för att tillfredsställa karlen, och sedan han berömt drycken samt förklarat att han egentligen aldrig förtärde spirituosa och således ej var någon kännare deruti, bad han ännu en gång att folket skulle få hemta kon. Alla höflighetens lagar voro nu iakttagna, och Scipio hade ej det minsta deremot. Han tömde sitt ganska ansenliga glas i ett tag och utan att dervid förändra en min, satte derefter in flaskan i skåpet och ropade sjelf åt de förmenta peonerna att följa honom in på gården. Han gick förut och väntade derute på karlarne, för att visa dem den inköpta kon. Då karlarne inträdde i huset, aftogo de höfligt sina mössor och helsade den gamla, som likväl tog föga notis om dem; de voro ju endast peoner, och hennes barnbarn var deremot egendomsegare. Ute på gården, förändrades scenen snart, ty nu behöfde man ej längre dröja. Den lilla gårdsplanen var ungefär tjugo fot bred samt föreföll lika snuskig som sjelfva huset; men der bakom låg den med starka pålar och tvärslån inhägnade corralen, i hvilken korna drefvos in för att mjölkas och utfodras, hvilket Scipios handfasta syster ensam ombesörjde. Sedan detta skett släppte man åter ut dem i en vidsträckt inhägnad, der de under dagen kunde roa sig med att promenera på den torra, fullkomligt nakna marken och söka skugga mot de brännande solstrålarne under ett par torftiga tvinande träd, hvilka höllos vid lif endast genom flitig vattning. Från corralen förde blott en smal dörr ut till en liten sidoväg, som stod i förbindelse med hufvudgatan och sträckte