den. Gumman inne i huset, hvilken val ett förskräckt vittne till striden, uppga ett jemmerski, och Rafael insåg att han sjelf måste inskrida, om de ej skulle förlora sitt byte. Om mulatten blef fri endast för ett ögonblick och lyckades kasta sig öfver närmaste inhägnad, så skulle hela den peruanska polisen ej hafva kunnat återfinna honom bland negerqvarterets irrgångar. Men han ville endast i yttersta nödfall och till sjelfförsvar begagna eldvapen. Megärans tag i konstapelns strupe var emellertid så kraftfullt, att karlen släppte efter och tycktes vara nära att förlora sansen. Ratael sprang derför fram, fattade qvinnans arm och ryckte hennes hand våldsamt från sitt offer. Men i detsamma hörde han äfven hastiga steg bakom sig och såg en sprättaktigt klädd, men temligen groflemmad mulatt komma ut ur huset och springa rakt emot sig. Scipio måtte hafva varseblifvit honom, ty han ropade, i det han åter gjorde en förtviflad ansträngning för att befria sin högra arm: — Hitåt, Corona, till hjelp! Tag din knif och stick ned de hundarne! Sennor Corona, ty det var ingen annan än vår gamle bekante, som här ville skynda till sennorita Morbidos bistånd, gjorde en misstänkt åtbörd, likasom vilie han fatta ett doldt vapen. Rafael besinnade sig derför icke längre, utan ryckte fram sin revolver och riktade den emot den dervid förskräckt tillbakaryggande mulatten, och det tycktes nu som han verkligen skulle nödgas använda den, ty samtidigt hade några af de till hjelp framskyndande grannarne börjat klättra upp för inhägnaden