ännu stodo omkring tio steg ifrån honom äfven skyndade fram för att hjelpa sing kamrater. Rafael hade emellertid framtagit sin revolver och afsköt ett skott i luften, — de aftalade tecknet, — medan mulatten kämpade med jättestyrka emot öfvermakter och dervid ropade om hjelp. — Förräderi! röt han, i det han sökte befria sina armar. — Förräderi! Hjelp hjelp! Hitåt, grannar! Spioner, spioner Förräderi! Hjelp! Ett skri svarade honom. Det liknade en tigrinnas, från hvilken man söker rycka ungarne, och lik en furie, med utsträckta armar och rullande ögon, framstörtade Scipios syster i samma ögonblick från huset till hans hjelp, och hon förblef ej overksam. Innan Rafael hann skynda emellan, rej bon med alla naglarne på den ena handen öfver ansigtet på en at konstaplarne samt fattade den andre om strupen, så att karlens ögon framträngde ur hufvudet, och oaktadt den tredje, utan ringaste undseende för det skönare slägtet, slog henne med hela kraften af sin knutna näfve midt i pannan, tycktes det ej röra henne det minsta; hon hvarken vacklade eller vek undan, och Scipio började få luft. I känslan deraf fördubblade han äfven sina ansträngningar att undkomma sina fienders tag, och han hade redan befriat sin venstra, jernhårda arm. Hos de närboende grannarne började det äfven blifva lif och rörelse. — Holla, hvad står på? ropade ett par grofva röster, och svarta, hotande gestalter störtade mot inhägnaden, som skiljde de båda gårdarne, för att klättra öfver