Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1867, sida 1

ten, hvilken han sedermera bad Lydia betrakta och säga, om hon kände igen petschaftet dertill. Han gaf henne derjemte sörstoringsglaset, och sedan hon en kort stund betraktat sigillet, utbrast hon lifligt: Det har tillhört mig! Hvar har ni fått det? Petschaftet tillhör en af mina väninnor i Bordeaux, — S:t Göran som dödar draken — här ser ni ännu tydligt drakens hufvud och riddarens höjda arm — — — Och har ni icke något dylikt sigill i behåll? — Jo, svarade Lydia hastigt; — endast de vigtigaste och käraste brefven hade jag lagt i asken, som nu är uppbruten och förstörd! Men här, fortfor hon och framtog ett öppet paket, — här äro tvenne andra bref af samma hand, båda förseglade, och ni kan nu sjelf jemföra! Rafael tog de båda brefven, men fann det ena fullkomligt värdelöst. Sigillet hade blifvit mjukt af hettan, och endast några otydliga intryck kunde ännu urskiljas derpå, men ehuru det andra äfven hade lidit af hettan, kunde riddarens gestalt och hästen ännu urskiljas derpå, och då han jemförde den hittade sigillbiten dermed, blef han fullkomligt förvissad att båda aftrycken härrörde från ett och samma petschaft. Det gällde nu endast att äfven öfvertyga polisen derom, för att leda den på det sannolikt rätta spåret efter tjufvarne. Men efter erfarenheten med sennor Pertena ansåg han en viss försigtighet nödvändig, till och med vid angifvelsen af sin misstanke. Han afkortade sitt besök hos Lydia, ty