Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1867, sida 1

Brefvet, till hvilket detta sigill har hört mäste således redan hafva varit brute och ankommet hit från ett annat land och astrycket af petschaftet, som blifvit temhgen otydligt, kan måhända urskiljas genom ett förstoringsglas. — Hm, sade Bertrand eftertänksamt — det der låter höra sig. Och hvad tänker du nu göra? . — Genast rida in till Lima och tala med fröken Valiere. Om sigillet verkliger leder mig på rätta spåret, så sätter jag polisen i rörelse, äfven om jag sjelf skulle behöfva uppvakta presidenten. — Du följer således inte med mig ut? Juanita väntar oss till middagen. — Nu kan jag det inte! utbrast Rafael; — den här saken går tramförallt, och vi ha redan försummat mycken tid — Min landsmaninna tycks ligga dig mycket om hjertat, sade Bertrand med ett visst allvar. — Du ombesörjer hennes anzelägenheter med en utomordentlig ifver. — Och har det ej blifvit en hederssak ör hvarje peruan, utbrast Rafael ifrigt, — att befria oss från den skammen att nafva tillåtit och ej bestrassat ett brott mder en dylik nationalfest? — Jaså, sade Bertrand torrt, — du gör ult detta således endast af nationalkänsla! — Nå väl, jag kan ej hindra det, tillade nan med en half suck, — gör som du vill. )ch hur blir det med kon; om henne behöfver jag väl inte vidare bekymra mig? — Nej, det ombesörjer jag sjelf, och så mart jag ordnat saken, kommer jag ut ch underrättar er. — Farväl således, min gosse, må väl, ade den gamle och räckte honom handen, jag rider nu hem och äter middag en