Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1867, sida 2

— Så bestämdt har jag inte hört det svarade fransmannen, så obesväradt son möjligt, men åtskilliga personer här : grannskapet, hos hvilka vi förfrågade oss visade oss hit och påstodo, att om v ville hafva god boskap någonstans här, s! skulle det vara hos er. — Vi — hvem är vi? Är ni då inte ensam? — Nej, min companero står qvar dei ute hos hästarne, så att de ej kunna skada barnen. — IIm, brummade karlen, jag har egentligen ingen ko till salu, och billigt får ni den ej, så mycket är säkert. — Det billigaste är inte alltid det bästa, återtog Bertrand likgiltigt, — och om man vill ha ett godt kreatur, får man inte se på ett par dollars mera. Kunna vi få se på ett. Det kan ju hända att vi komma öfverens. Den färgade — ty han var egentligen icke någon verklig neger — tvekade ännu alltjemt; men vinstbegäret tycktes ändtligen besegra honom, och han sade buttert: — Nå väl, kom ut på gården; der i corral har jag djuren. — Kan min kamrat komma dit direkte från gatan? — Nej, han måste gå genom huset; ropa honom. Rafael hade emellertid stått qvar hos nästarne och synbarligen ej brytt sig om något; men han hade ögonen öppna och Dbserverade icke blott hvad som försiggzick omkring honom, utan äfven allt som rörde sjelfva huset, — ehuru ej med bättre resultat än Bertrand inne i huset. Han kom slutligen till den icke särdeles ansenäma öfvertygelsen, att han efter all