med afseende på de polska ländernas nationella sjelsständighet. Grefve Bismarck sökte gendrifva talaren i ett egendomligt historiskt föredrag, som specielt gick ut på framställande af det öde, hvilket nu drabbade polackerna, såsom välförtjent, enär polackerna sjelfva varit ett eröfrande och undertryckande folk, och tillika såsom en verklig välgering mot polackerna. Vi besitta provinsen Posen — sade ministerpresidenten — alldeles med samma rätt som Schlesien; om Ni icke vill erkänna vapnens rätt, så måtte Ni icke hafva läst edert eget folks historia. Jag är öfvertygad om, att Ni läst denna historia, men att Ni tiger der med. Polen var i början endast ett litet land det omfattade icke mera, än hvad vi kalla Stor Polen. Men genom eröfring utvidgade det sig, till en början i riktning mot Ryssland. Genom krig, som började 1230, vunno polackarne det nuvarande stgalizien, Wolhynien, Podolien, o. s. v. ända till Kiew och Smolensk. Sedan polackerna sålunda blifvit starka, öfverföllo de den tyska riddareorden (i Westpreussen) för att eröfra dess land, hvilket äfven så småningom lyckades. Mina herrar! Det kan icke tänkas någon värre förbrytelse än Rysslands delning (!) i det 14:de ärhundradet; det just polackerna, som utörvat förbrytelser, hvarje gång de haft makten i sina händer. Konungariket Polen kan omöjligen återupprättas, och delta af det enkla skäl, att det icke finnes tillräckligt polacker dertill. Det finnes långt färre polacker, än man vanligen tror; det existerar icke mera än 7! 3 millioner på hela jorden. Bland de 24 millioner innevånare, som lefva inom f. d. republiken Polens gränsor, finnas endast 7! millioner polacker, och af dessa äro 12 millione spridda bland folkstammar, som icke för allt i verlden vilja återvända under det polska herraväldet; 11 3 12 millioner äro till största delen ryssar, hörande till ruthenernas och IIvita Rysslands stammar; de tala ryska, de bedja på ryska, de uttrycka sin klagan på ryska. De öfriga innevånarne äro lithaner, letter, tyskar och en stor mängd judar. Här hafva vi befolkningsförhållandena i Polen; det skulle likväl i högsta grad vara orätt att vilja bringa 90 procent at befolkningen under det fruktade och förhatade herraväldet af 10 procent. Och dessa 6 millioner polacker (antalet förminskas ständigt) fordra att herrska öfver de öfriga 20 (!) millionerna, och fordra detta i en ton, likasom vore det den djupaste vanära att icke kunna kufva dem såsom förr. Och allt detta får först sin rätta belysning, då man betänker, att; man först måste spränga tre stora riken i luften för att sätta i verket Polens pånyttfödelse. Derefter öfvergick Bismarck till att omtala adelsstyrelsen i Polen och förmenade, att de 6 millioner polacker icke önskade stå under 300,000 adelsmäns herravälde. Detta hade visat sig i Gallizien och Ryska Polen. Ministerpresidenten slutade med att lägga parlamentet en moralisk sanning på hjertat. I sen af polackernas exempel — sade han hvilket öde en stor nation kan undergå, då den tter individens frihet öfver statens välfärd. Den största energi, den mest lysande tapperhet, den största uppoffring för ett gemensamt ändamål; allt detta är icke tillräckligt för att återvinna hvad man en gång förlorat. Was Du im Angenblicke ausgeschlagen, bringt keine Ewigkeit zuruck!Vid talets slut hördes bravorop från högern, men hyssjande från polackernas platser, af hvilket skäl de sistnämnde kallades till ordning. Efter Bismarck tog den polske deputeraden Nocgoleloski till ordet, för att i korthet protestera mot det sätt, på hvilket Polens historia nu blifvit framställd. Vore man i tvifvelsmål om huru många polacker, som funnes — sade han — så kunde ju anställas en omröstning; med ett sådant resultat skulle polackerna vara högligen belåtne. För öfrigt vilja polackerna aldrig blifva tyskar, lika litet som de vilja uppgifva sin nationella rätt, så länge lifvet finnes i dem.